I'm not sure what I'm looking for anymore
I just know that I'm harder to console
I don't see who I'm trying to be instead of me
But the key is a question of control
All this running around, well it's getting me down
Just give me a pain that I'm used to
I don't need to believe all the dreams you conceive
You just need to achieve something that rings true
- Depeche Mode, A Pain That I'm Used To
lördag, mars 31
fredag, mars 30
DAGENS VIKTIGA FRÅGA
jag funderar på att ha ljust hår på studenten.
åsikter?
för:
jag kommer ha ljusgröna/vita kläder (förutom bandet på mössan som är mörkgrönt), och den knalliga gröna jag brukar ha i håret kommer inte riktigt passa.
det känns mer somrigt att ha typ något blont
mot:
jag har vanligtvis inte naturliga hårfärger, och borde inte studenten och spec. studentkortet vara en bild där jag är mig så lik som möjligt?
egentligen vill jag nog ha typ ljusgrönt hår, men jag vet inte hur det ska åstadkommas. kanske kan blanda vit och grön toning? oh well, får se....
åsikter?
för:
jag kommer ha ljusgröna/vita kläder (förutom bandet på mössan som är mörkgrönt), och den knalliga gröna jag brukar ha i håret kommer inte riktigt passa.
det känns mer somrigt att ha typ något blont
mot:
jag har vanligtvis inte naturliga hårfärger, och borde inte studenten och spec. studentkortet vara en bild där jag är mig så lik som möjligt?
egentligen vill jag nog ha typ ljusgrönt hår, men jag vet inte hur det ska åstadkommas. kanske kan blanda vit och grön toning? oh well, får se....
måttlig ilska
okej, dealen:
för ca två månader sedan ringde jag min läkare, dels för att jag behövde förnya mina recept, dels för att jag ville träffa henne och diskutera min medicinering då mina antidepp inte funkar för fem öre. hon sa typ "ja, visst! jag skickar hem recept och en tid!"
väntar en vecka.
väntar två veckor.
ringer på henne telefontid varje dag i en vecka utan att hon någonsin svarar.
ringer äntligen jouren och får veta att hon har semester. får snacka med en jourläkare som i alla fall kan ge mig recept, vilket han debiterar trevliga 95kr för.
efter tre veckor har jag fortfarande fått varken recept eller tid, så jag börjar försöka ringa igen. men eftersom min medicin inte funkar lyckas jag aldrig ta mig ur sängen för att pricka de 30 min då hon har telefontid.
imorse ringde jag äntligen. inget svar. ringde jouren som hälsade att hon var ledig fredag och måndag, men de skulle lämna ett meddelande.
kommer hem. hittar ett brev från stockholms läns landsting. öppnar, och läser.
min läkare har bokat en tid för mig 26e mars (i måndags) 15.15 och undrar varför jag inte har kommit.
MEN GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD VAD BRA ATT JAG HAR FÅTT VETA DET DÅ, DIN VÄRDELÖSA FITTIDIOT! TROTS 2.0 PÅ HÖGSKOLEPROVET SÅ VERKAR DU INTE ENS HA FATTAT HUR SVENSKA POSTSYSTEMET FUNGERAR. NEWS FLASH! DU VET, EN MÅSTE FAKTISKT LÄGGA BREVET PÅ LÅDAN FÖR ATT DET SKA KOMMA FRAM.
nu kommer det dröja MINST fyra veckor innan jag får en ny tid, FYRA VECKOR SOM JAG MÅSTE GÅ RUNT OCH MÅ PISS ÖVER ATT MINA MEDICINER INTE FUNKAR, INTE KUNNA GÅ I SKOLAN ELLER PLUGGA NORMALT, FYRA VECKOR DÅ JAG KOMMER HA EN ARBETSBÖRDA SOM JAG SAKNAR FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ATT HANTERA.
men bortsett från det är allting helt jävla strålande.
för ca två månader sedan ringde jag min läkare, dels för att jag behövde förnya mina recept, dels för att jag ville träffa henne och diskutera min medicinering då mina antidepp inte funkar för fem öre. hon sa typ "ja, visst! jag skickar hem recept och en tid!"
väntar en vecka.
väntar två veckor.
ringer på henne telefontid varje dag i en vecka utan att hon någonsin svarar.
ringer äntligen jouren och får veta att hon har semester. får snacka med en jourläkare som i alla fall kan ge mig recept, vilket han debiterar trevliga 95kr för.
efter tre veckor har jag fortfarande fått varken recept eller tid, så jag börjar försöka ringa igen. men eftersom min medicin inte funkar lyckas jag aldrig ta mig ur sängen för att pricka de 30 min då hon har telefontid.
imorse ringde jag äntligen. inget svar. ringde jouren som hälsade att hon var ledig fredag och måndag, men de skulle lämna ett meddelande.
kommer hem. hittar ett brev från stockholms läns landsting. öppnar, och läser.
min läkare har bokat en tid för mig 26e mars (i måndags) 15.15 och undrar varför jag inte har kommit.
MEN GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD VAD BRA ATT JAG HAR FÅTT VETA DET DÅ, DIN VÄRDELÖSA FITTIDIOT! TROTS 2.0 PÅ HÖGSKOLEPROVET SÅ VERKAR DU INTE ENS HA FATTAT HUR SVENSKA POSTSYSTEMET FUNGERAR. NEWS FLASH! DU VET, EN MÅSTE FAKTISKT LÄGGA BREVET PÅ LÅDAN FÖR ATT DET SKA KOMMA FRAM.
nu kommer det dröja MINST fyra veckor innan jag får en ny tid, FYRA VECKOR SOM JAG MÅSTE GÅ RUNT OCH MÅ PISS ÖVER ATT MINA MEDICINER INTE FUNKAR, INTE KUNNA GÅ I SKOLAN ELLER PLUGGA NORMALT, FYRA VECKOR DÅ JAG KOMMER HA EN ARBETSBÖRDA SOM JAG SAKNAR FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ATT HANTERA.
men bortsett från det är allting helt jävla strålande.
RESULTAT!
whinande har gett resultat, och det ovanligt fort.
sprang in på H&M måndags, och såg en klänning som var sötast i världen. min enda tanke när jag fick på den var typ "HAHA, jag VISSTE att jag skulle åka dit på A-linje för eller senare". jag gillar inte A-linje. det får en att se tjock ut (IMHO). men det är ju det enda som säljs nu i vår.
anyways, den är supersöt, jag köpte den i igår och hade den på mig idag.
sprang in på H&M måndags, och såg en klänning som var sötast i världen. min enda tanke när jag fick på den var typ "HAHA, jag VISSTE att jag skulle åka dit på A-linje för eller senare". jag gillar inte A-linje. det får en att se tjock ut (IMHO). men det är ju det enda som säljs nu i vår.
anyways, den är supersöt, jag köpte den i igår och hade den på mig idag.
JAG SER UT SOM EN DOCKA =D
seriöst, jag kunde knappast varit nöjdare. notera gärna hur nyanserna på mina skor och mitt skärp överensstämmer EXAKT. dessutom så sminkade jag mig för första gången på typ en månad (!!!!). aw, det blev så fint. ^^ även om jag inte fått så mkt komplimanger så har jag fått runt och bara känd mig helt nöjd med mig själv.
och ja, jag kan ju bara inse att det inte finns så mkt möjlighet att jag någonsin ska se fet ut i någonting om jag fortsätter se ut på det här viset....
ja, mitt rum är stökigt. det är mitt rum. vad har du med det att göra?
och ja, jag kan ju bara inse att det inte finns så mkt möjlighet att jag någonsin ska se fet ut i någonting om jag fortsätter se ut på det här viset....
ja, mitt rum är stökigt. det är mitt rum. vad har du med det att göra?
onsdag, mars 28
kamisama
och ja, jag SKA färga håret igen. studiebidraget kommer ju faktiskt nu på fredag. ^^
f.ö. fick jag en idé till en outfit sen. så..... hum hum. ^^
f.ö. fick jag en idé till en outfit sen. så..... hum hum. ^^
tisdag, mars 27
cling to the surface
sitter just på hot topic och kikar. byxorna jag ville ha i ettan-tvåan finns fortfarande där.blir helt såhära.... vet inte. inte för att jag vill ha dem. jag vet inte. jag tror inte det. men bara i allmänhet så: jag borde verkligen bli mer stilmedveten. just nu så har min stil tagit en helt ny riktning, och jag vet inte vad jag ska tycka om det. jag är så jävla inne på gulligt. söta prints, puffärmar, har t.o.m. hittat en A-lineklänning jag är sugen på. dessutom är jag typ är besatt av att få in färgen rosa i min garderob.
grejen är: så fort en inte håller koll på vad en köper för kläder, när en slutar kolla plagg för plagg hur det ska passa in i en stil... då går det åt helvete. jag kommer typ spendera upp hela nästa studiebidrag på söta toppar, blusar och klänningar. men är det vad jag vill? eller influeras jag bara av disa, becky m.fl. som alltid är superfärgglada och söta? jag vet att jag är världens värsta copy cat. det kan ingen säga emot. herregud, jag kommer t.o.m. på mig med att prata "dålig svenska" ibland när jag är med fiona, för det tar fem sekunder för mig att plocka upp beteenden, jargonger, för att kopiera dem på mig själv. vet exakt vad det beror på, iaf ganska mycket.
det som stör mig mest är att jag klär mig så jävla vanligt. jag orkar ju inte lägga någon tid på mitt utseende längre, så det blir typ tröja och byxor/kjol varje dag. inget speciellt. så kollar jag på typ sandra som sparade ihop 15 000 och åkte till london en helg och shoppade upp dem på lip service, tripp, etc.. liksom.... nånstans har jag blivit så jävla tråkig. kommer ihåg i ettan och tvåan då jag alltid hade nån spexig outfit. tyllkjolar och skoluniformer och det ena med det tredje. nu har jag typ ingenting. skjorta ibland, visserligen.... men? typ inget roligt. har typ aldrig slips, aldrig roliga knästrumpor, typ INGA plagg som inte är köpta på H&M och därför inga plagg som är originella eller sticker ut speciellt mkt. fast förutom hade jag ju också bara kläder från H&M och lyckades ändå se okej ut, så jag fattar inte riktigt.
jag vill liksom bli.... roligare. mer alternativ. inte se ut som alla andra på södra. jag vill skilja ut mig igen, på ett positivt sätt. men jag vet inte hur. har ju inte pengar till dyrare kläder, och jag vet inte om jag får ngt jobb i sommar heller. dessutom, får jag motsvarande heltidsanställning så lycka till att jag kan spendera mer än 1-2000 i månaden. allt ska ju läggas undan till japan.
jag har liksom inga idéer, och ingen ork heller. dåligt. mycket dåligt. kläder är en sån jävla enkel grej egentligen. men jag vill se ut som JAG vill. bara att jag inte vet vad jag vill då. fuck it, jag vill INTE bli ännu en decora-fjolla i alla fall. missförstår mig rätt, alla som jag känner som klär sig decora är svinsöta, men det är bara inte för mig. jag är inte söt. jag skulle kunna vara kuro decora, men där går typ gränsen.
och så tappar jag hela min synthstil också. vilket jag inte vill. för jag älskar det också, men jag bryr mig inte tillräckligt för att leta upp såna kläder (det är svårare just nu). för ja, jag gillar gulligto ch puffärmar och vida kjolar och söta saker. men jag gillar raka skjortor, slipsar och veckade kjolar. också. >.<
fast egentligen kanske jag bara borde skita i vilken av mina stilar jag gillar just nu. för jag är inte skyldig någon något när det gäller vad jag har på mig, även om jag tror det. så om jag gillar söta och gulliga kläder nu, so be it. jag kommer väl återvända till det andra när jag har tröttnat.
det största problemet är ju fortfarande att jag är så jävla tråkig, och det har jag ju inte kommit en millimeter närmare att göra något åt.
skitbra exempel på när jag skriver hyllmeter text bara för att inte komma någonstans alls....
måndag, mars 26
hmpf.
okej, var alltså och tävlade idag. dressyr, LC:2. vilket typ inte säger nånting.
vad jag däremot KAN säga är att det gick PISSDÅLIGT.
fick inte den hästen jag ville ha, den hästen jag fick hade jag ridit typ tre gånger förut. var typ apnervös och helt spänd, så min sits var helt åt helvete. fick dessutom rida fram i en evighet, så när jag väl var på banan var min häst helt slut. fick typ knappt någon vänstergalopp. NICU!
sen red jag fel en gång också. landade på 47%, och 60% är det som anses vara "godkänt". typ. så jag var 13% ifrån, vilket är kasst.
oh well, jag har aldrig tävlar förut, så det var inte som att jag förväntade mig något egentligen.
ska tävla igen om en månad, så nu har jag iaf en jävla trigger för att förbättra mitt lektionsarbete.
vad jag däremot KAN säga är att det gick PISSDÅLIGT.
fick inte den hästen jag ville ha, den hästen jag fick hade jag ridit typ tre gånger förut. var typ apnervös och helt spänd, så min sits var helt åt helvete. fick dessutom rida fram i en evighet, så när jag väl var på banan var min häst helt slut. fick typ knappt någon vänstergalopp. NICU!
sen red jag fel en gång också. landade på 47%, och 60% är det som anses vara "godkänt". typ. så jag var 13% ifrån, vilket är kasst.
oh well, jag har aldrig tävlar förut, så det var inte som att jag förväntade mig något egentligen.
ska tävla igen om en månad, så nu har jag iaf en jävla trigger för att förbättra mitt lektionsarbete.
lördag, mars 24
WATASHI NO KATANA
01.30
yep. it's DECIDED! fick prisuppgifterna idag, och la en beställning minuten senare. om fyra-fem veckor har jag det i min hand: mitt alldeles egna iaito. med alla customs jag ville ha, inkl. svart same och allting. tsuban, tsukan, fuchi-kashiran, menukin.... allt. ALLT.
jag är så jävla glad. ändå är det bara ett mikrogram av den lycka jag kommer känna när det är i min hand och det är MITT.
f.ö. har jag kommit fram till att det skrivs alldeles för lite om ridning i den här bloggen.
jag tror inte folk riktigt fattar hur mycket jag faktiskt älskar hästar och ridning. liksom. det finns mycket jag gillar. iaidon, dansen, japan och allt som har med det att göra.
men jämfört med känslan av sitta på ett djur som är tio gånger tyngre än en själv, och få det djuret att inte bara lyda ens kommandon, utan även göra det villigt. att sitta på en häst om vill arbeta för en, när hästen och du vill samma sak. det finns ingenting jag känner till som kommer i närheten av det. det händer så sällan på en ridskola, men när det händer.... då spelar det ingen roll att ridningen äter upp alla mina sparpengar eller att jag hälften av gångerna går från lektionen med missnöjda svarta tankar.
jag menar, titta på en häst från marken. tänk på hur vackra de faktiskt är. så mycket större och starkare än vi. om en häst jag satt på fick för sig att skita i mina kommandon och bocka av mig, skulle jag ha en chans då? knappast. ändå så lyder de oss. de finner sig i att bli sadlade och tränsade och ridna av människor som inte är av deras art eller slag.
varför? för att de litar på oss. och för mig är det så mäktigt att jag knappt vet om något större. de sätter hela sin tro och tillit i oss, som människor. att vi ska ta hand om dem, mata dem, se efter dem på bästa sätt. för detta uppoffrar de sig och arbetar för oss.
jag kan faktiskt aldrig förstå sådant. jag kan aldrig sätta min tillit till någon människa på det sättet. men jag kan det med hästar. jag vet precis var jag har dem. jag vet hur jag ska vara. vet att om jag är konsekvent kommer de vara konsekventa tillbaka. de är så öppna och ärliga. visar direkt när något är fel.
genom ridningen får jag uppleva det som jag alltid saknar i alla andra sammanhang: tillit. gemensamhet. samarbete. det är precis så det är där hästen och jag förenas.
det är liksom större än vad som egentligen går att beskriva.
en av mina största sorger när det gäller japanresan är att jag nog inte kommer att kunna rida under min vistelse där.
när jag kommer hem ska jag omedelbart söka upp en bra ridskola och försöka skaffa medryttarhäst.
det första jag ska göra när jag fått fast psykologjobb är att ta ett lån och köpa en fin häst. jag tror det, i alla fall. eller okej, det kommer nog dröja ett par år. men när det väl sker. att komma till ett stall och se ett mörkgrått huvud kika ut ur en box och veta att det var mig det spanade efter, för att sedan rykta av sitt lilla monster och ge sig ut på en skogstur ett rida lite dressyr.... det är liksom mer än lycka. det är min bild av paradiset.
yep. it's DECIDED! fick prisuppgifterna idag, och la en beställning minuten senare. om fyra-fem veckor har jag det i min hand: mitt alldeles egna iaito. med alla customs jag ville ha, inkl. svart same och allting. tsuban, tsukan, fuchi-kashiran, menukin.... allt. ALLT.
jag är så jävla glad. ändå är det bara ett mikrogram av den lycka jag kommer känna när det är i min hand och det är MITT.
f.ö. har jag kommit fram till att det skrivs alldeles för lite om ridning i den här bloggen.
jag tror inte folk riktigt fattar hur mycket jag faktiskt älskar hästar och ridning. liksom. det finns mycket jag gillar. iaidon, dansen, japan och allt som har med det att göra.
men jämfört med känslan av sitta på ett djur som är tio gånger tyngre än en själv, och få det djuret att inte bara lyda ens kommandon, utan även göra det villigt. att sitta på en häst om vill arbeta för en, när hästen och du vill samma sak. det finns ingenting jag känner till som kommer i närheten av det. det händer så sällan på en ridskola, men när det händer.... då spelar det ingen roll att ridningen äter upp alla mina sparpengar eller att jag hälften av gångerna går från lektionen med missnöjda svarta tankar.
jag menar, titta på en häst från marken. tänk på hur vackra de faktiskt är. så mycket större och starkare än vi. om en häst jag satt på fick för sig att skita i mina kommandon och bocka av mig, skulle jag ha en chans då? knappast. ändå så lyder de oss. de finner sig i att bli sadlade och tränsade och ridna av människor som inte är av deras art eller slag.
varför? för att de litar på oss. och för mig är det så mäktigt att jag knappt vet om något större. de sätter hela sin tro och tillit i oss, som människor. att vi ska ta hand om dem, mata dem, se efter dem på bästa sätt. för detta uppoffrar de sig och arbetar för oss.
jag kan faktiskt aldrig förstå sådant. jag kan aldrig sätta min tillit till någon människa på det sättet. men jag kan det med hästar. jag vet precis var jag har dem. jag vet hur jag ska vara. vet att om jag är konsekvent kommer de vara konsekventa tillbaka. de är så öppna och ärliga. visar direkt när något är fel.
genom ridningen får jag uppleva det som jag alltid saknar i alla andra sammanhang: tillit. gemensamhet. samarbete. det är precis så det är där hästen och jag förenas.
det är liksom större än vad som egentligen går att beskriva.
en av mina största sorger när det gäller japanresan är att jag nog inte kommer att kunna rida under min vistelse där.
när jag kommer hem ska jag omedelbart söka upp en bra ridskola och försöka skaffa medryttarhäst.
det första jag ska göra när jag fått fast psykologjobb är att ta ett lån och köpa en fin häst. jag tror det, i alla fall. eller okej, det kommer nog dröja ett par år. men när det väl sker. att komma till ett stall och se ett mörkgrått huvud kika ut ur en box och veta att det var mig det spanade efter, för att sedan rykta av sitt lilla monster och ge sig ut på en skogstur ett rida lite dressyr.... det är liksom mer än lycka. det är min bild av paradiset.
torsdag, mars 22
love's coming back to me
LYCKA!
mejlade kanrin häromdagen. var skitnervös och ställde masa jobbiga frågor, typ om jag skulle kunna gå där utan ett fullständigt gymnasiebetyg (vilket jag inte kommer att ha).
idag fick jag svar.
1. jag kan börja en one year-course i april
2. så länge jag har ett diplom som säger att jag gått ut gymnasiumet så spelar det inte så stor roll hur många poäng det innehåller
3. jag borde börja samla dokument nu, deadline är november 1st
4. studentvisa tillåter en att jobba fyra timmar om dagen, och det är lätt att få jobb som engelskalärare eller på restauranger, affärer, etc..
det går. det går. det går. det går. detgårdetgårdetgårdetgår.
det är så nära att jag kan på det igen, och det är som ett varmt ljus som lyser och smälter ner allt annat. inuti.
japan, ÅH JAPAN. april 2008, HERE I COME!
mejlade kanrin häromdagen. var skitnervös och ställde masa jobbiga frågor, typ om jag skulle kunna gå där utan ett fullständigt gymnasiebetyg (vilket jag inte kommer att ha).
idag fick jag svar.
1. jag kan börja en one year-course i april
2. så länge jag har ett diplom som säger att jag gått ut gymnasiumet så spelar det inte så stor roll hur många poäng det innehåller
3. jag borde börja samla dokument nu, deadline är november 1st
4. studentvisa tillåter en att jobba fyra timmar om dagen, och det är lätt att få jobb som engelskalärare eller på restauranger, affärer, etc..
det går. det går. det går. det går. detgårdetgårdetgårdetgår.
det är så nära att jag kan på det igen, och det är som ett varmt ljus som lyser och smälter ner allt annat. inuti.
japan, ÅH JAPAN. april 2008, HERE I COME!
onsdag, mars 21
put the I back in life
igen.
kommer inte ifrån känslan av.... mig själv. det är sanningarna som gnager om nätterna, i alla falla de sanningar jag valt att kalla mina egna.
livet, vad hände med det? sanden rinner vidare.
jag är inte så bra på det här som jag skulle önska, och ändå kan jag inte säga vad jag gör fel. bara den eviga glasväggen som hindrar mig från att faktiskt KÄNNA vad jag håller på med. men den måste vara där, so it's all good? nej.
önskar att jag kunde känna något på riktigt. varför står jag på LG och hoppar hysteriskt upp och ner och fnittrar när min hjärna bara upprepar "vad i helvete håller du på med nu?" och jag kan inte stoppa det. vare sig fnittrandet eller tanken. samma sak nu ikväll då jag pangade i väggar och dörrar och skrek av ilska. but what was it all for? vet inte. efteråt är jag ändå bara tom. tom tom tom. känner ingenting alls. ångesten tar över igen, och jag bli ensam i mitt skal. besviken, men på vad?
jag vet vad som väntar bakom en hög av splitter och jag vet att jag inte vill dit. inte egentligen. jag skulle önska att jag klarade steget, men jag känner mig själv för väl. i alla fall det jag jag vill kännas vid.
som om jag inte alls är jag utan en liten liten människa som sitter i mitt bakhuvud och kontrollerar min kropp likt en EVA-pilot. och styrningen är så fint och kroppen gör precis allt som den piloten vill, men synkroniseringen är inte 100% och allt blir falskt, fult fel och inte det som menats från början.
jag undrar varför jag skriver det här. kanske i tron att ändå ingen läser. jag har ju faktiskt ingen aning om vilka som läser. skrev jag det här i min dagbok på helgon vore det mycket mer som att "nu berättar jag det här för er, jag vill att ni ska läsa det här". här är det som att jag bara skriver det och den som råkar gå förbi och plocka upp det läser. som en metro på tunnelbanan.
kanske för att den enda som förstår det här är jag. för att det alltid kommer vara så och inte kan vara på något annat sätt. att det är precis den ensamheten jag inte klarar av och kämpar för att bli av med fast jag inte har något hopp om att någonsin lyckas.
kan du komma genom väggen
kan du höra mina ord
kan du lyssna riktigt noga
och sen säga att du förstod
jag är längre bort än du tror
kommer inte ifrån känslan av.... mig själv. det är sanningarna som gnager om nätterna, i alla falla de sanningar jag valt att kalla mina egna.
livet, vad hände med det? sanden rinner vidare.
jag är inte så bra på det här som jag skulle önska, och ändå kan jag inte säga vad jag gör fel. bara den eviga glasväggen som hindrar mig från att faktiskt KÄNNA vad jag håller på med. men den måste vara där, so it's all good? nej.
önskar att jag kunde känna något på riktigt. varför står jag på LG och hoppar hysteriskt upp och ner och fnittrar när min hjärna bara upprepar "vad i helvete håller du på med nu?" och jag kan inte stoppa det. vare sig fnittrandet eller tanken. samma sak nu ikväll då jag pangade i väggar och dörrar och skrek av ilska. but what was it all for? vet inte. efteråt är jag ändå bara tom. tom tom tom. känner ingenting alls. ångesten tar över igen, och jag bli ensam i mitt skal. besviken, men på vad?
jag vet vad som väntar bakom en hög av splitter och jag vet att jag inte vill dit. inte egentligen. jag skulle önska att jag klarade steget, men jag känner mig själv för väl. i alla fall det jag jag vill kännas vid.
som om jag inte alls är jag utan en liten liten människa som sitter i mitt bakhuvud och kontrollerar min kropp likt en EVA-pilot. och styrningen är så fint och kroppen gör precis allt som den piloten vill, men synkroniseringen är inte 100% och allt blir falskt, fult fel och inte det som menats från början.
jag undrar varför jag skriver det här. kanske i tron att ändå ingen läser. jag har ju faktiskt ingen aning om vilka som läser. skrev jag det här i min dagbok på helgon vore det mycket mer som att "nu berättar jag det här för er, jag vill att ni ska läsa det här". här är det som att jag bara skriver det och den som råkar gå förbi och plocka upp det läser. som en metro på tunnelbanan.
kanske för att den enda som förstår det här är jag. för att det alltid kommer vara så och inte kan vara på något annat sätt. att det är precis den ensamheten jag inte klarar av och kämpar för att bli av med fast jag inte har något hopp om att någonsin lyckas.
kan du komma genom väggen
kan du höra mina ord
kan du lyssna riktigt noga
och sen säga att du förstod
jag är längre bort än du tror
tisdag, mars 20
bra grejer
idag är en bra dag. typ. fast jag sket i skolan av ingen anledning alls, vilket gör mig sur. borde gå. vet att jag missar saker. tänkte gå också. bara gjorde det inte. vilket känns helt meningslöst.
måste verkligen ringa min läkare snart. och ta itu med andra saker också. ååååh. jobba jobba jobba. ringa samtal, skriva mejl, och så vidare. listan bara växer, men jag ska klara det ÄNDÅ.
men idag hittade jag mina nycklar, som varit borta sedan i lödrags, plus att jag fick ett USB-minne av KTH. de vill att jag ska börja där. PFFT! tänker jag ICKE. men tackar så mkt för minnet ändå.
egentligen tänkte jag skriva ett långt inlägg om varför det inte fungerar att skärpa sig när en är psykisk sjuk, men jag orkar inte. nöjer mig med att konstatera att jag slutat ta åt mig av eller lyssna på sånt snack. jag menar, det är inte som att jag inte har försökt. det har jag. det gick om möjligt ännu mer åt helvete och ledde raka spåret till min första tablettöverdos. därför vet jag att det inte fungerar
och visst, kan erkänna att jag gett upp tanken på att må 100% bra igen. men det betyder inte att jag har gett upp helt. jag tänker inte låta den tanken hindra mig från att arbeta långsiktigt, ta itu med mina problem och komma så långt jag kan även om det bara är 40 eller 50%. jag ser det till och med som mer positivt att jag sätter upp realistiska mål för mig själv än tar på en uppgift som jag vet att jag inte kan klara.
vi har alla våra egna vägar att gå innan vi når fram, och målet vi når är inte alltid det vi tänkt oss från början.
vi måste ändå fortsätta gå.
måste verkligen ringa min läkare snart. och ta itu med andra saker också. ååååh. jobba jobba jobba. ringa samtal, skriva mejl, och så vidare. listan bara växer, men jag ska klara det ÄNDÅ.
men idag hittade jag mina nycklar, som varit borta sedan i lödrags, plus att jag fick ett USB-minne av KTH. de vill att jag ska börja där. PFFT! tänker jag ICKE. men tackar så mkt för minnet ändå.
egentligen tänkte jag skriva ett långt inlägg om varför det inte fungerar att skärpa sig när en är psykisk sjuk, men jag orkar inte. nöjer mig med att konstatera att jag slutat ta åt mig av eller lyssna på sånt snack. jag menar, det är inte som att jag inte har försökt. det har jag. det gick om möjligt ännu mer åt helvete och ledde raka spåret till min första tablettöverdos. därför vet jag att det inte fungerar
och visst, kan erkänna att jag gett upp tanken på att må 100% bra igen. men det betyder inte att jag har gett upp helt. jag tänker inte låta den tanken hindra mig från att arbeta långsiktigt, ta itu med mina problem och komma så långt jag kan även om det bara är 40 eller 50%. jag ser det till och med som mer positivt att jag sätter upp realistiska mål för mig själv än tar på en uppgift som jag vet att jag inte kan klara.
vi har alla våra egna vägar att gå innan vi når fram, och målet vi når är inte alltid det vi tänkt oss från början.
vi måste ändå fortsätta gå.
B-day
igår var det joys födelsedag, fett nicu!
min dag var på det hela taget perfekt. trots att jag är ledig på måndagar gick jag upp och åt en fet frukost och pluggade lite engelska. sydde lite på klänningen också, den blir så himla fin.
sen åkte jag till terapin. vi satte upp massa mål och kom fram till att vi ska utvärdera dem i september, samt att jag och min terapeut ska träffas en gång i vecka fram tills dess. det känns bra. varje gång jag går därifrån så känner jag mig peppad att kämpa mot ångesten och det som kontrollerar mig. jag vet att det kommer bli skitsvårt, och jag förväntar mig inte av mig själv att jag en dag ska kunna bli helt återställd. men va fan? finns vissa saker som jag verkligen skulle kunna jobba på och lära mig klara av.
åkte hem och käkade, samt kollade av nätet. just nu hänger jag skitmkt på shinsen subs forum, det är nicu. den gruppen gör verkligen bra fansubs, typ alla deras projekt är värda att checka! jag ser typ på de flesta. ^^
till LG, och när jag kom dit var jag helt hyper. dansade med kiwi, fiona och lime. klarade några åttor och testade några nior. testade även boten anna, det var fan härligt! kände dessutom att jag klarade en del av takten (den lätta) eftersom jag vet hur låten går. sen orkade jag inte hela, men det kommer väl. fan, jag vill verkligen bli sådär bra som alla andra och klara typ 12or. fast jag vet inte om jag kommer det. känns som att alla som är så bra är killar (bättre förutsättningar iom mer muskelmassa i grunden), började tidigare och spenderar mkt mer pengar på det än vad jag gör. vet inte. men det skulle vara kul.
samtidigt fick jag höra att det var joys b-day och att alla skulle dra på bio. jag hade missat allt och hade inga pengar och kände mig ledsen för att jag inte kunde följa med, men vi lyckades faktiskt skramla ihop nog pengar till mig! så himla sweet! alla var så gulliga och hjälpte till, speciellt joy. ^^ och jag menar, det var hans födelsedag, han skulle inte ha behövt ge mig pengar!
vi drog iaf till donken och käkade (gillar egentligen inte det, men wtf!) och sen såg vi ghost rider. det var typ den sämsta filmen ever. men den var rolig. menar, marvel. vad kan en förvänta sig egentligen? exakt. ^^
bara ledsen för att kiwi var tvungen att dra, för jag träffar typ aldrig honom och han är så himla gullig och snäll. =/
det var iaf fett nicu och jag är så himla glad att jag har folk som ställer upp för mig nu! det är jag fan inte van vid. ni är soewta. <3
min dag var på det hela taget perfekt. trots att jag är ledig på måndagar gick jag upp och åt en fet frukost och pluggade lite engelska. sydde lite på klänningen också, den blir så himla fin.
sen åkte jag till terapin. vi satte upp massa mål och kom fram till att vi ska utvärdera dem i september, samt att jag och min terapeut ska träffas en gång i vecka fram tills dess. det känns bra. varje gång jag går därifrån så känner jag mig peppad att kämpa mot ångesten och det som kontrollerar mig. jag vet att det kommer bli skitsvårt, och jag förväntar mig inte av mig själv att jag en dag ska kunna bli helt återställd. men va fan? finns vissa saker som jag verkligen skulle kunna jobba på och lära mig klara av.
åkte hem och käkade, samt kollade av nätet. just nu hänger jag skitmkt på shinsen subs forum, det är nicu. den gruppen gör verkligen bra fansubs, typ alla deras projekt är värda att checka! jag ser typ på de flesta. ^^
till LG, och när jag kom dit var jag helt hyper. dansade med kiwi, fiona och lime. klarade några åttor och testade några nior. testade även boten anna, det var fan härligt! kände dessutom att jag klarade en del av takten (den lätta) eftersom jag vet hur låten går. sen orkade jag inte hela, men det kommer väl. fan, jag vill verkligen bli sådär bra som alla andra och klara typ 12or. fast jag vet inte om jag kommer det. känns som att alla som är så bra är killar (bättre förutsättningar iom mer muskelmassa i grunden), började tidigare och spenderar mkt mer pengar på det än vad jag gör. vet inte. men det skulle vara kul.
samtidigt fick jag höra att det var joys b-day och att alla skulle dra på bio. jag hade missat allt och hade inga pengar och kände mig ledsen för att jag inte kunde följa med, men vi lyckades faktiskt skramla ihop nog pengar till mig! så himla sweet! alla var så gulliga och hjälpte till, speciellt joy. ^^ och jag menar, det var hans födelsedag, han skulle inte ha behövt ge mig pengar!
vi drog iaf till donken och käkade (gillar egentligen inte det, men wtf!) och sen såg vi ghost rider. det var typ den sämsta filmen ever. men den var rolig. menar, marvel. vad kan en förvänta sig egentligen? exakt. ^^
bara ledsen för att kiwi var tvungen att dra, för jag träffar typ aldrig honom och han är så himla gullig och snäll. =/
det var iaf fett nicu och jag är så himla glad att jag har folk som ställer upp för mig nu! det är jag fan inte van vid. ni är soewta. <3
söndag, mars 18
I wish I was special
vad jag än gör i mitt liv blir allting fel.
hur mycket jag än försöker och anstränger mig slår allt bara tillbaka åt andra hållet.
jag orkar inte mer. jag orkar verkligen inte mer.
mitt liv kunde ha varit perfekt, vet ni det? jag går på en bra skola, har bra betyg, vet vad jag vill, många vänner som är bra och snälla. ägnar mig åt roliga intressen, är aktiv på olika sätt och engagerar mig det jag gillar.
jag menar, det är ett bra liv. ett liv som många kan vara avundsjuka på.
och så har vi den felande länken. den enda faktor som förstör alltihop och gör allt det fina värdelöst.
jag.
om mitt liv levdes av någon annan skulle det vara ett fint liv. men nu levs det av mig och det kan aldrig bli något annat än skräp för jag är inget annat än skräp. jag uppskattar ingenting, jag är otacksam, bortskämd, tar saker för givet, är elak och förstör för mig själv med vilja.
allt jag någonsin fått ska tas ifrån mig, allt jag någonsin haft ska kastas bort, gå sönder, malas och smulas ner till den där eviga jävla sanden som jag aldrig lyckas hålla kvar mellan fingrarna.
precis som tårarna.
allting bara rinner. det tar aldrig slut.
om inte jag tar slut.
but I'm a creep
I'm a weirdo
what the hell am I doing here?
I don't belong here....
hur mycket jag än försöker och anstränger mig slår allt bara tillbaka åt andra hållet.
jag orkar inte mer. jag orkar verkligen inte mer.
mitt liv kunde ha varit perfekt, vet ni det? jag går på en bra skola, har bra betyg, vet vad jag vill, många vänner som är bra och snälla. ägnar mig åt roliga intressen, är aktiv på olika sätt och engagerar mig det jag gillar.
jag menar, det är ett bra liv. ett liv som många kan vara avundsjuka på.
och så har vi den felande länken. den enda faktor som förstör alltihop och gör allt det fina värdelöst.
jag.
om mitt liv levdes av någon annan skulle det vara ett fint liv. men nu levs det av mig och det kan aldrig bli något annat än skräp för jag är inget annat än skräp. jag uppskattar ingenting, jag är otacksam, bortskämd, tar saker för givet, är elak och förstör för mig själv med vilja.
allt jag någonsin fått ska tas ifrån mig, allt jag någonsin haft ska kastas bort, gå sönder, malas och smulas ner till den där eviga jävla sanden som jag aldrig lyckas hålla kvar mellan fingrarna.
precis som tårarna.
allting bara rinner. det tar aldrig slut.
om inte jag tar slut.
but I'm a creep
I'm a weirdo
what the hell am I doing here?
I don't belong here....
fredag, mars 16
PFFT
idag var bra bla bla klarade no princess expert bla bla och cryowhatever hard blabla.
F.Ö ÄR JAG LACK PÅ ALLA OCH NI KAN DRA ÅT HELVETE ALLIHOPA MED ERA IDITOTISKA TENDENSER.
utom fiona och yugge. hugz hugz kizz kizz.
hör av mig igen när jag har lugnat mig. kanske.
F.Ö ÄR JAG LACK PÅ ALLA OCH NI KAN DRA ÅT HELVETE ALLIHOPA MED ERA IDITOTISKA TENDENSER.
utom fiona och yugge. hugz hugz kizz kizz.
hör av mig igen när jag har lugnat mig. kanske.
BODYTÅGET
conclusion:
1. JAG HAR SPELAT MUSIK SOM SYNTHARE TYCKTE VAR JÄVLIGT BRA
2. JAG HAR HÄNGT BACKSTAGE OCH SNACKAT SKIT OM BLUTENGEL OCH DJ BOBO MED TONY GOTTBERG (CHEF FÖR PROGRESS PRODUCTIONS, ETT AV SVERIGES STÖRSTA SYNTHSKIVBOLAG) OCH 2/3 AV 8KHZ MONO
3. JAG HAR FÅTT MIN UNDERCUT RAKAD AV SÅNGAREN I 8KHZ MONO
4. JAG HAR BLIVIT BJUDEN PÅ EN CIDER AV TONY GOTTBERG
5. JAG HAR FÅTT EN PUSS (PÅ KINDEN) OCH EN AUTOGRAF AV TONY GOTTBERG (”ANEMI, DRICK KOFFEINDRYCK!”)
7. JAG HAR SJUNGIT ALLSÅNG TILL ”VÅLDSAM LEKPLATS” MED ABM, PROJEKT TANZ OCH MINUKTA SQUARE (VILKET LÅTE SÅ JÄVLA MYCKET COOLARE ÄN DET I SJÄLVA VERKET ÄR)
seriöst. om en adderar det här med den fullkomligt ursofta skoldagen och allting (som jag kanske skriver om imorgon) så går den här dagen till historien som en av de bästa på MYCKET MYCKET LÄNGE.
dessutom, varför är det bara fiona som kommenterar? ni andra får fan dra arslet ut vagnen snart. <3
1. JAG HAR SPELAT MUSIK SOM SYNTHARE TYCKTE VAR JÄVLIGT BRA
2. JAG HAR HÄNGT BACKSTAGE OCH SNACKAT SKIT OM BLUTENGEL OCH DJ BOBO MED TONY GOTTBERG (CHEF FÖR PROGRESS PRODUCTIONS, ETT AV SVERIGES STÖRSTA SYNTHSKIVBOLAG) OCH 2/3 AV 8KHZ MONO
3. JAG HAR FÅTT MIN UNDERCUT RAKAD AV SÅNGAREN I 8KHZ MONO
4. JAG HAR BLIVIT BJUDEN PÅ EN CIDER AV TONY GOTTBERG
5. JAG HAR FÅTT EN PUSS (PÅ KINDEN) OCH EN AUTOGRAF AV TONY GOTTBERG (”ANEMI, DRICK KOFFEINDRYCK!”)
7. JAG HAR SJUNGIT ALLSÅNG TILL ”VÅLDSAM LEKPLATS” MED ABM, PROJEKT TANZ OCH MINUKTA SQUARE (VILKET LÅTE SÅ JÄVLA MYCKET COOLARE ÄN DET I SJÄLVA VERKET ÄR)
seriöst. om en adderar det här med den fullkomligt ursofta skoldagen och allting (som jag kanske skriver om imorgon) så går den här dagen till historien som en av de bästa på MYCKET MYCKET LÄNGE.
dessutom, varför är det bara fiona som kommenterar? ni andra får fan dra arslet ut vagnen snart. <3
torsdag, mars 15
jag missde pi-dagen
det är fan hårt.
fast pi-dagen var nicu.
jag gick och la mig 21.30 eftersom jag däckade på propavanen. vaknade 02.20. gick upp. ja, seriöst. jag gick upp HALV TRE på morgonen.
fatta detta: på min japanska hade jag varit vaken i..... 14 timmar, och jag höll på att somna. sen drog jag och dansade ITG mellan åtta och nio. alltså, om jag hade gått upp vanlig tid (halv sju) hade det varit som att jag hade sprungit till netgame mellan tolv och ett. plus att det jag hade ätit under dagen var typ två risifruttis, nån macka och lite sesamkaka.
okej, NU fattar jag varför jag var så jävla slut efter typ två creds. =D
lalala. är typ ambivalent till den här bloggen. den blir typ bara mer och mer tokemo för var dag som går. men det är nog mest för att den senaste veckan har sugit åsnekuk.
men nu är jag BACK ON TRACK, tar pillrena som pillrena ska tas, ringer min läkare imorgon eller på fredag, la la la la. imorgon är det bodytåget, jag får till måndag på mig med projektet (eller så inbillar jag mig det), allt annat kan vara on hold".
så:
imorgon:
skola, föreläsning från angel och chun ea, och BODYTÅGET på kvällen (I'm nervous!)
fredag: matte (äckelpäckel, måste göra en MattePlan i stil med den Ryska Planen (som var lyckad)), NETGAME+COOKIES+ITG, träning med MITT BOKKEN
lördag: who know? jobba engelska, lite matte, lite ryska
längre än så behöver jag inte planera.
JO!
måndag: terapi! <3
har nyligen (tre veckor sedan) börjat i ny terapi efter typ... tja, kanske ett års uppehöll. min nya terapeut är min gud! eller okej, det är han inte. men han är fetd bra. så jag gillar terapin nu. <3
f.ö. vet jag vem som vinner eurovision i år.
yes fiona, DITT hemland har ställt till med det här! :P
och om ni gillade liveframträdandet, kolla VIDEON
(om inte annat så för att få höra den underbara låten en gång till)
nu har jag varit vaken i 24h. jag börjar bli trött.
god natt.
fast pi-dagen var nicu.
jag gick och la mig 21.30 eftersom jag däckade på propavanen. vaknade 02.20. gick upp. ja, seriöst. jag gick upp HALV TRE på morgonen.
fatta detta: på min japanska hade jag varit vaken i..... 14 timmar, och jag höll på att somna. sen drog jag och dansade ITG mellan åtta och nio. alltså, om jag hade gått upp vanlig tid (halv sju) hade det varit som att jag hade sprungit till netgame mellan tolv och ett. plus att det jag hade ätit under dagen var typ två risifruttis, nån macka och lite sesamkaka.
okej, NU fattar jag varför jag var så jävla slut efter typ två creds. =D
lalala. är typ ambivalent till den här bloggen. den blir typ bara mer och mer tokemo för var dag som går. men det är nog mest för att den senaste veckan har sugit åsnekuk.
men nu är jag BACK ON TRACK, tar pillrena som pillrena ska tas, ringer min läkare imorgon eller på fredag, la la la la. imorgon är det bodytåget, jag får till måndag på mig med projektet (eller så inbillar jag mig det), allt annat kan vara on hold".
så:
imorgon:
skola, föreläsning från angel och chun ea, och BODYTÅGET på kvällen (I'm nervous!)
fredag: matte (äckelpäckel, måste göra en MattePlan i stil med den Ryska Planen (som var lyckad)), NETGAME+COOKIES+ITG, träning med MITT BOKKEN
lördag: who know? jobba engelska, lite matte, lite ryska
längre än så behöver jag inte planera.
JO!
måndag: terapi! <3
har nyligen (tre veckor sedan) börjat i ny terapi efter typ... tja, kanske ett års uppehöll. min nya terapeut är min gud! eller okej, det är han inte. men han är fetd bra. så jag gillar terapin nu. <3
f.ö. vet jag vem som vinner eurovision i år.
yes fiona, DITT hemland har ställt till med det här! :P
och om ni gillade liveframträdandet, kolla VIDEON
(om inte annat så för att få höra den underbara låten en gång till)
nu har jag varit vaken i 24h. jag börjar bli trött.
god natt.
momiji no rabu rabu
okej, nu ska jag, precis som ALLA andra bemanisar ta mig friheten att vara lite lovey dovey. ett extremt jättelång lovey dovey-inlägg. men läs gärna, för jag har skrivit saker som faktiskt betyder något, och som jag har svårt för att skriva. jag har gjort en ansträgning, då kan ni gott göra det också.
hängde skitmkt med syaoran idag. det var så himla nice. han är så nice. visst, vi är inte överens om allt, ibland så lackar jag ordentligt på honom. och visst, ibland märks det att han är tre år yngre än mig och sådär. men va fan. han är min kompis.
kompis.
om någon av er bara kunde förstå hur otroligt svårt det är för mig att kalla någon för det. vilket enormt steg det är. för ni vet, det är en sak att lattja omkring och typ "haha, fan vad jag gillar dig" och seriöst säga "jag ser dig som en vän". jag är inte ens säker på att jag ser syaoran som en vän, men det är det enda ord jag har.
för mig betyder ord som "kompis" och "vän" något mycket mer än att bara hänga med varandra ibland eller gilla varandras sällskap. för mig betyder det att jag litar på den här personen tillräckligt mycket för att kunna säga till den, rakt och ärligt utan vare sig ironi, sarkasm eller skämtsamhet, att jag tycker om den, och att jag även litar på att den här personen kommer att finnas kvar i mitt liv ett tag till. kanske något år eller så. ja, så lång tid, faktiskt. eller, jag vet inte ens om det är lång tid.
grejen är, att det här med andra människor är så oerhört jävla farligt. tycker jag då. att erkänna att en gillar någon, är att blotta sig. det är som att likt en hundvalp lägga fram strupen och säga "snitta här". och jag tror att det är otroligt svårt för andra människor att förstå, även om jag berättar varför.
jag blev mobbad från första klass till nian. inte alltid aktivt, men jag visste alltid ändå. jag är uppväxt med vetskapen att jag är Ful, Fel, Äcklig och ett stort jävla ingenting som helst borde upphöra att existera. under de sista åren i högstadiet kunde jag inte gå utanför dörren utan att folk skrek efter mig, stirrade eller skrattade. jag kunde inte röra mig som jag ville i skolan. jag hade en vän på hela stället, en vän som jag fortfarande har kvar och ser som en av mina bästa.
det enda som varit genomgående i mitt liv är vetskapen om att det är ingen som helst idé att tycka om människor, för de försvinner bara. pappa dog. jag har bytt bekantskapskrets så många gånger att jag tappat räkningen. vänner har förvandlats till mobbare, jag har fått polisanmäla personer som jag tidigare spenderat en stor del av min lediga tid med. folk har försvunnit och inte orkat hålla fast vid mig längre.
för, det är ju mig det är fel på. det har alltid varit så givet. jag har obotliga humörsvägningar, massa tvångstankar som gör att jag inte kan bete mig normalt, jag skriker, är högljudd och irriterande. jag gör konstiga saker. säger konstiga saker. är elak fast jag inte vill. gör allt för att stöta bort folk för att jag är så jävla rädd. använder ironi och sarkasm som en barriär mellan mig och andra.
för i helvete, jag är så fastlåst vid mitt egen perspektiv att om någon påstår sig att seriöst gilla mig så är jag i princip redo att dunka till den människan i huvudet för att slå lite vet i hen.
det går inte att tycka om mig. det är omöjligt.
jag kan inte säga att bemani har tillfört en revolution i mitt liv. jag har verkligen inte förändrats mycket, och jag litar fortfarande inte så mkt på de flesta att jag kan vara mig själv. det förväntade jag mig inte heller.
det som för mig är den största skillnaden med de människor jag börjar umgås med nu är rakheten och ärligheten. många gånger har det varit svårt för mig att ens umgås människor. jag är hyperkänslig mot atmosfärer, och jag känner av om folk är avogt inställda mot mig, även när de inte gör det. men med bemanifolk är det svårt att ens få den känslan. alla är så gulliga och kramiga, och även om det finns mycket skitsnack så har inte jag drabbats av det ännu. dessutom vet jag vilka jag gillar och dem vet jag också att jag kommer att kunna ställa mot väggen om jag känner något från dem. resten ger jag ärligt talat blanka fan i.
till skillnad från många andra kretsar (en del vet nog vilka jag syftar på nu) där elitism härskar och det enda som räknas är att duga i "elitens" ögon, så är attityden här så himla positiv. en blir stöttad från dag ett och alltid påhejjad att förbättra sig, oavsett vilken nivå en ligger på.
det gör inte underverk, men det HJÄLPER. och för mig är sånt mer en guld. det är helt obeskrivligt.
hängde skitmkt med syaoran idag. det var så himla nice. han är så nice. visst, vi är inte överens om allt, ibland så lackar jag ordentligt på honom. och visst, ibland märks det att han är tre år yngre än mig och sådär. men va fan. han är min kompis.
kompis.
om någon av er bara kunde förstå hur otroligt svårt det är för mig att kalla någon för det. vilket enormt steg det är. för ni vet, det är en sak att lattja omkring och typ "haha, fan vad jag gillar dig" och seriöst säga "jag ser dig som en vän". jag är inte ens säker på att jag ser syaoran som en vän, men det är det enda ord jag har.
för mig betyder ord som "kompis" och "vän" något mycket mer än att bara hänga med varandra ibland eller gilla varandras sällskap. för mig betyder det att jag litar på den här personen tillräckligt mycket för att kunna säga till den, rakt och ärligt utan vare sig ironi, sarkasm eller skämtsamhet, att jag tycker om den, och att jag även litar på att den här personen kommer att finnas kvar i mitt liv ett tag till. kanske något år eller så. ja, så lång tid, faktiskt. eller, jag vet inte ens om det är lång tid.
grejen är, att det här med andra människor är så oerhört jävla farligt. tycker jag då. att erkänna att en gillar någon, är att blotta sig. det är som att likt en hundvalp lägga fram strupen och säga "snitta här". och jag tror att det är otroligt svårt för andra människor att förstå, även om jag berättar varför.
jag blev mobbad från första klass till nian. inte alltid aktivt, men jag visste alltid ändå. jag är uppväxt med vetskapen att jag är Ful, Fel, Äcklig och ett stort jävla ingenting som helst borde upphöra att existera. under de sista åren i högstadiet kunde jag inte gå utanför dörren utan att folk skrek efter mig, stirrade eller skrattade. jag kunde inte röra mig som jag ville i skolan. jag hade en vän på hela stället, en vän som jag fortfarande har kvar och ser som en av mina bästa.
det enda som varit genomgående i mitt liv är vetskapen om att det är ingen som helst idé att tycka om människor, för de försvinner bara. pappa dog. jag har bytt bekantskapskrets så många gånger att jag tappat räkningen. vänner har förvandlats till mobbare, jag har fått polisanmäla personer som jag tidigare spenderat en stor del av min lediga tid med. folk har försvunnit och inte orkat hålla fast vid mig längre.
för, det är ju mig det är fel på. det har alltid varit så givet. jag har obotliga humörsvägningar, massa tvångstankar som gör att jag inte kan bete mig normalt, jag skriker, är högljudd och irriterande. jag gör konstiga saker. säger konstiga saker. är elak fast jag inte vill. gör allt för att stöta bort folk för att jag är så jävla rädd. använder ironi och sarkasm som en barriär mellan mig och andra.
för i helvete, jag är så fastlåst vid mitt egen perspektiv att om någon påstår sig att seriöst gilla mig så är jag i princip redo att dunka till den människan i huvudet för att slå lite vet i hen.
det går inte att tycka om mig. det är omöjligt.
jag kan inte säga att bemani har tillfört en revolution i mitt liv. jag har verkligen inte förändrats mycket, och jag litar fortfarande inte så mkt på de flesta att jag kan vara mig själv. det förväntade jag mig inte heller.
det som för mig är den största skillnaden med de människor jag börjar umgås med nu är rakheten och ärligheten. många gånger har det varit svårt för mig att ens umgås människor. jag är hyperkänslig mot atmosfärer, och jag känner av om folk är avogt inställda mot mig, även när de inte gör det. men med bemanifolk är det svårt att ens få den känslan. alla är så gulliga och kramiga, och även om det finns mycket skitsnack så har inte jag drabbats av det ännu. dessutom vet jag vilka jag gillar och dem vet jag också att jag kommer att kunna ställa mot väggen om jag känner något från dem. resten ger jag ärligt talat blanka fan i.
till skillnad från många andra kretsar (en del vet nog vilka jag syftar på nu) där elitism härskar och det enda som räknas är att duga i "elitens" ögon, så är attityden här så himla positiv. en blir stöttad från dag ett och alltid påhejjad att förbättra sig, oavsett vilken nivå en ligger på.
det gör inte underverk, men det HJÄLPER. och för mig är sånt mer en guld. det är helt obeskrivligt.
onsdag, mars 14
put the I back in life
okej, okej, nu skärper vi oss.
nu slutar vi slarva och trixa med mediciner fram och tillbaka, nu slutar vi skjuta saker framför oss, nu gör vi något ordentligt istället. för det gör faktiskt skillnad och du kan faktiskt om du bara vågar.
du vet att du vill.
nu slutar vi slarva och trixa med mediciner fram och tillbaka, nu slutar vi skjuta saker framför oss, nu gör vi något ordentligt istället. för det gör faktiskt skillnad och du kan faktiskt om du bara vågar.
du vet att du vill.
måndag, mars 12
manga manga
just nu är det meningen att jag ska plugga.
ett fyrasidigt projekt i engelska på fyra sidor som skulle varit klart i tisdags. jag har skrivit en halv sida. yay, go me.
jag är verkligen sämst i världen på att koncentrera mig. säääääämst. kan i typ 10 sekunder, sen vill jag göra något annat. typ kolla ett forum eller lägga patiens. spelar typ ingen roll vad jag gör.
måste dock skriva idag, för jag har bara idag och imorgon på mig, och imorgon har jag terapi klockan två, sen vill jag dansa lite och så är det träning på kvällen. sen måste jag sova, och så är det tisdag och jag måste lämna in skiten.
det hjälper lite med press. och att boken jag jobbar med är världens bästa. Manga - 60 years of Japanese comics. finns på ett bibliotek nära dig. i alla fall om du bor i sthlm. vilket jag hoppas att du gör.
ok ok, back to work.
ett fyrasidigt projekt i engelska på fyra sidor som skulle varit klart i tisdags. jag har skrivit en halv sida. yay, go me.
jag är verkligen sämst i världen på att koncentrera mig. säääääämst. kan i typ 10 sekunder, sen vill jag göra något annat. typ kolla ett forum eller lägga patiens. spelar typ ingen roll vad jag gör.
måste dock skriva idag, för jag har bara idag och imorgon på mig, och imorgon har jag terapi klockan två, sen vill jag dansa lite och så är det träning på kvällen. sen måste jag sova, och så är det tisdag och jag måste lämna in skiten.
det hjälper lite med press. och att boken jag jobbar med är världens bästa. Manga - 60 years of Japanese comics. finns på ett bibliotek nära dig. i alla fall om du bor i sthlm. vilket jag hoppas att du gör.
ok ok, back to work.
söndag, mars 11
shuffle
jag ska bara skriva ngt random för att jag inte vill ha mitt emo-inlägg på topp.
har ingen aning om hur många som läser det här, vilket gör att allt känns ganska konstigt.
idag ska jag på domokon-träff. la la.
önskar att folk i min närhet kunde sluta bete sig så jävla pubertalt och så vidare. men men, jag var också sån för 2-3 år sedan, så jag antar att det bara är att ge upp.
önskar att jag kunde sluta bete mig så pubertalt.
nånting som jag tänker på hela tiden, men jag vill inte skriva här för tänk om personen det rör läser? det vet jag inte.
jag undrar om det är möjligt att få tillbaka en vän om en varit ifrån varandra länge och hunnit bli jävligt olika under tiden. en person som betytt så jävla mycket för mig innan vi bröt, och som jag nu börjar komma tillbaka till. men finns det något kvar att komma till? jag vet inte. jag är annorlunda, har andra intressen. samma med min vän. bygga nytt då, men finns ett något att bygga på när grunden för vår förra vänskap är borta?
det värsta är att ibland så vet jag inte om jag orkar. orkar hålla fast vid det som en gång var. orkar hålla fast vid saker som inte passar inte till 100%. saker en måste kämpa för. jag har aldrig varit bra på att kämpa. jag har varit bäst på att ge upp.
åh, jag vet ingenting. ingenting alls. vill bara lära mig acceptera att det inte är meningen att jag ska vara bestående i någons liv, inte ens i mitt eget. kanske är det bäst att acceptera att allt är över. bevara det som ett fint minne istället för att kämpa för att hålla kvar något som inte längre finns.
jag vet inte. jag vet inte alls. borde prata med den här personen, men jag är rädd att förstöra något som jag innerst inne kanske vill ha kvar.
måste ringa min läkare och få till ett möte för att reglera min medicinering. crap.
så ersätter vi ett emoinlägg med ett nytt. nicu.
har ingen aning om hur många som läser det här, vilket gör att allt känns ganska konstigt.
idag ska jag på domokon-träff. la la.
önskar att folk i min närhet kunde sluta bete sig så jävla pubertalt och så vidare. men men, jag var också sån för 2-3 år sedan, så jag antar att det bara är att ge upp.
önskar att jag kunde sluta bete mig så pubertalt.
nånting som jag tänker på hela tiden, men jag vill inte skriva här för tänk om personen det rör läser? det vet jag inte.
jag undrar om det är möjligt att få tillbaka en vän om en varit ifrån varandra länge och hunnit bli jävligt olika under tiden. en person som betytt så jävla mycket för mig innan vi bröt, och som jag nu börjar komma tillbaka till. men finns det något kvar att komma till? jag vet inte. jag är annorlunda, har andra intressen. samma med min vän. bygga nytt då, men finns ett något att bygga på när grunden för vår förra vänskap är borta?
det värsta är att ibland så vet jag inte om jag orkar. orkar hålla fast vid det som en gång var. orkar hålla fast vid saker som inte passar inte till 100%. saker en måste kämpa för. jag har aldrig varit bra på att kämpa. jag har varit bäst på att ge upp.
åh, jag vet ingenting. ingenting alls. vill bara lära mig acceptera att det inte är meningen att jag ska vara bestående i någons liv, inte ens i mitt eget. kanske är det bäst att acceptera att allt är över. bevara det som ett fint minne istället för att kämpa för att hålla kvar något som inte längre finns.
jag vet inte. jag vet inte alls. borde prata med den här personen, men jag är rädd att förstöra något som jag innerst inne kanske vill ha kvar.
måste ringa min läkare och få till ett möte för att reglera min medicinering. crap.
så ersätter vi ett emoinlägg med ett nytt. nicu.
lördag, mars 10
slycon
hemma från slycon. det var bra. inte riktigt lika bra som förra gången, mest för att singstar strejkade. men bra. pop'n var riktigt kul. med donki och daniel och massit. leet team! och DS, DS var fett nice! jag vill ha. fast pallar inte.
älskar tröjan som jag fick av becky! så jääääääävla nice! ska göra ngt fint på den också. <3
och tårtorna och pajerna och kakorna och lime och ALLA som är så himla söta och gulliga! fan vad jag gillar er!
ochm in festplan. ^^ FAN VAD DEN SKA BLI AV!
och så jag. fan, jag VILL INTE skriva om det här, men jag känner att jag är skyldig massa människor en förklaring.
jag mår i allmänhet väldigt dåligt psykiskt och har gjort så långt mer än halva mitt liv. igår så var det värre än vanligt, speciellt på "morgonen" innan jag kom till LG. det gick över när jag var där, men under kvällen så hände olika saker (ingenting som någon gjorde, bara saker jag kom att tänka på helt random) som fick mig att må väldigt dåligt igen. när jag vaknade så var jag stressad, vilket alltid får mig att må sämre, och när folk sedan drog från filip och glömde mig kvar medan jag var på toa och letade efter mitt block så blev det för mycket, och jag fick en slags ångestattack.
alla såna attacker är av varierande grad, och de är inte ovanliga. jag får ofta flera om dagen. när de är små så kan jag oftast låtsas som ingenting och bara låta det "gå över", men den här var större. det som händer är helt enkelt att jag måste koncentrera all min energi till attacken, känslorna liksom svämmar över. jag stänger av omvärlden, och alla försöka att nå mig blir bara någonting som jag för stunden inte orkar med.
de går över, och det bästa de som är omkring mig kan göra är att acceptera att jag inte kommunicerar och inte ställa så mkt frågor om hur jag mår (om en person står för sig själv och stirrar ofokuserat är det ganska uppenbart att ngt är fel vad personen än säger).
lalala, enought with the emo talk.
älskar tröjan som jag fick av becky! så jääääääävla nice! ska göra ngt fint på den också. <3
och tårtorna och pajerna och kakorna och lime och ALLA som är så himla söta och gulliga! fan vad jag gillar er!
ochm in festplan. ^^ FAN VAD DEN SKA BLI AV!
och så jag. fan, jag VILL INTE skriva om det här, men jag känner att jag är skyldig massa människor en förklaring.
jag mår i allmänhet väldigt dåligt psykiskt och har gjort så långt mer än halva mitt liv. igår så var det värre än vanligt, speciellt på "morgonen" innan jag kom till LG. det gick över när jag var där, men under kvällen så hände olika saker (ingenting som någon gjorde, bara saker jag kom att tänka på helt random) som fick mig att må väldigt dåligt igen. när jag vaknade så var jag stressad, vilket alltid får mig att må sämre, och när folk sedan drog från filip och glömde mig kvar medan jag var på toa och letade efter mitt block så blev det för mycket, och jag fick en slags ångestattack.
alla såna attacker är av varierande grad, och de är inte ovanliga. jag får ofta flera om dagen. när de är små så kan jag oftast låtsas som ingenting och bara låta det "gå över", men den här var större. det som händer är helt enkelt att jag måste koncentrera all min energi till attacken, känslorna liksom svämmar över. jag stänger av omvärlden, och alla försöka att nå mig blir bara någonting som jag för stunden inte orkar med.
de går över, och det bästa de som är omkring mig kan göra är att acceptera att jag inte kommunicerar och inte ställa så mkt frågor om hur jag mår (om en person står för sig själv och stirrar ofokuserat är det ganska uppenbart att ngt är fel vad personen än säger).
lalala, enought with the emo talk.
torsdag, mars 8
trött
den här veckan går åt skogen. jag har ett ton saker att göra och ingen tid.
och snälla. jag har redan dragit det här med vissa (ganska många), men en gång för alla: om jag får höra en gång till att jag som går på halvtid borde ha så mycket tid över till att göra saker så kommer jag att spy.
jag är sjukskriven för att jag är SJUK. för mig betyder det att jag helt enkelt inte kan bestämma över min tid. jag kanske bestämmer att "imorgon ska jag gå upp tidigt och göra klart det där arbetet" men så visar det sig att när imorgon kommer så kan jag inte ens komma ur sängen och det enda jag orkar är att stirra i väggen eller lägga patiens.
när jag väl gör något så har jag ändå så mycket problem att det mesta tar dubbelt eller trippelt så lång tid för mig som för en vanlig människa.
ingen skulle påpeka för någon som var 50% sjukskriven för en somatisk (fysisk) sjukdom att den ju har så mkt tid över och inga problem. min sjukdom syns inte, för de flesta som umgås med mig så märks den inte ens. jag har mångårig träning av att dölja den. men den finns. den påverkar mig varje dag, varje sekund. jag lever hela mitt liv kring den, alla planer jag gör upp gör jag mot bakgrunden att i slutändan är det ändå min sjukdom som kommer att bestämma om jag orkar eller inte och jag vet aldrig i förväg hur den kommer göra.
jag vill inte bli behandlad som ett sjukligt litet knyte om inte klarar nånting. jag vill bli behandlad som en vanlig människa, för det är vad jag försöker vara. men jag vill också ha respekt. om jag säger att jag har mycket att göra så är det för att jag har mycket att göra. om jag säger att jag är stressad är det för att jag är stressad. precis som ingen annan vanligt funtad människa skulle gå runt och gnälla utan skäl, så gör inte jag heller det.
och snälla. jag har redan dragit det här med vissa (ganska många), men en gång för alla: om jag får höra en gång till att jag som går på halvtid borde ha så mycket tid över till att göra saker så kommer jag att spy.
jag är sjukskriven för att jag är SJUK. för mig betyder det att jag helt enkelt inte kan bestämma över min tid. jag kanske bestämmer att "imorgon ska jag gå upp tidigt och göra klart det där arbetet" men så visar det sig att när imorgon kommer så kan jag inte ens komma ur sängen och det enda jag orkar är att stirra i väggen eller lägga patiens.
när jag väl gör något så har jag ändå så mycket problem att det mesta tar dubbelt eller trippelt så lång tid för mig som för en vanlig människa.
ingen skulle påpeka för någon som var 50% sjukskriven för en somatisk (fysisk) sjukdom att den ju har så mkt tid över och inga problem. min sjukdom syns inte, för de flesta som umgås med mig så märks den inte ens. jag har mångårig träning av att dölja den. men den finns. den påverkar mig varje dag, varje sekund. jag lever hela mitt liv kring den, alla planer jag gör upp gör jag mot bakgrunden att i slutändan är det ändå min sjukdom som kommer att bestämma om jag orkar eller inte och jag vet aldrig i förväg hur den kommer göra.
jag vill inte bli behandlad som ett sjukligt litet knyte om inte klarar nånting. jag vill bli behandlad som en vanlig människa, för det är vad jag försöker vara. men jag vill också ha respekt. om jag säger att jag har mycket att göra så är det för att jag har mycket att göra. om jag säger att jag är stressad är det för att jag är stressad. precis som ingen annan vanligt funtad människa skulle gå runt och gnälla utan skäl, så gör inte jag heller det.
onsdag, mars 7
holy magolies!
hon är tolv år gammal.
jag kan inte ens se hennes händer för allt rysh och pysh. och vad är det där fluffiga i mitten. förslag?
jag kan inte ens se hennes händer för allt rysh och pysh. och vad är det där fluffiga i mitten. förslag?
ful, fulare, japaniss
japanissen i den här tävlingen är nog den fulaste jag sätt på mycket, MYCKET länge.
känner inte jag typ 10 människor som seriöst är snyggare än HEN? rikku, becky, syaoran, disa, marie, lisa, takeo och så inte minst mig själv.
världen förhärskas av fula människor.
jag gömmer mig under täcker och hoppas på undergången.
känner inte jag typ 10 människor som seriöst är snyggare än HEN? rikku, becky, syaoran, disa, marie, lisa, takeo och så inte minst mig själv.
världen förhärskas av fula människor.
jag gömmer mig under täcker och hoppas på undergången.
tisdag, mars 6
aktier gör mig knäpp. eller smart. jag vet inte.
jaha, så har börsen rasat igen. alla är chockerade. för det här har ju aldrig hänt förut och kommer säkerligen aldrig hända igen. eller?
varje gång det här händer så blir jag lika full i skratt och konfunderad över hur folk egentligen beter sig. de paniksäljer hit och dit och ingen vill vara sist kvar med aktier på hand när de är värda noll och ingenting. men vänta lite? hur är det egentligen med saker jag äger? tjänar jag pengar på dem när jag har dem, eller tjänar jag pengar på dem när jag säljer dem till ett förmånligt pris? you do the math.
ponera att jag ägde ett hus eller en lägenhet som jag köpte för sisådär en miljon. tja, i sthlm är det förstås nästan omöjligt, så säg två miljoner. jag funderar på att flytta och ska sälja av fastigheten.
när skulle ni ha sålt det?
1. precis när bostadsmarknaden har kraschat och fastigheten i fråga är värd 100 000
2. när marknaden är på topp och fastigheten är värd 3 000 000.
jag vet vad jag skulle välja.
problemet med folk är att de inte förstår enkel matematik. om jag köper något för 100 000 gör jag en investering. de där pengarna ligger bara på en hög som minskar eller ökar med tiden. det gör det samma, för så länge pengarna ligger i en investering kan jag inte få loss dem utan att sälja av det jag investerat i. det dummaste jag kan göra är att sälja när högen är liten, för då förlorar jag en stor del av mitt kapital!
trenderna visar att långsiktiga sparformer lönar sig, så länge en sprider sina risker, har en bra förvaltare eller inte är en idiot själv. det finns inte en börskrasch som inte följts av en uppgång, hur lång tid det än tagit. titta bara på IT-bubblan, valutakrisen under 90-talet, bostadsbubblan, depressionen på 30-talet. jag menar, om det är NÅGOT en börskrasch lämnar plats för är det en ny uppsving.
om det är något en ska göra nu så är det att KÖPA aktier från de bolag som är starka men nu upplever ett tillfälligt dopp, och sedan vänta på ruschen uppåt.
det enda som fortfarande gör mig förvirrad är att jag verkar vara den enda som tänker på det här sättet.
f.ö. sparar jag mina egna pengar i fonder hos sveriges bästa fondförvaltare. det är det bästa jag gjort ekonomiskt i mitt liv. mina fonder har inte minskat ett enda öre i värde sedan jag placerade dem där, därför att jag har en lågriskfond med garanti för att den inte ska göra det.
fonder är bra. aktier är bra (för fonder består oftast av aktier). att tänka med hjärnan är bra.
att sälja dyra saker billigt är dåligt.
varje gång det här händer så blir jag lika full i skratt och konfunderad över hur folk egentligen beter sig. de paniksäljer hit och dit och ingen vill vara sist kvar med aktier på hand när de är värda noll och ingenting. men vänta lite? hur är det egentligen med saker jag äger? tjänar jag pengar på dem när jag har dem, eller tjänar jag pengar på dem när jag säljer dem till ett förmånligt pris? you do the math.
ponera att jag ägde ett hus eller en lägenhet som jag köpte för sisådär en miljon. tja, i sthlm är det förstås nästan omöjligt, så säg två miljoner. jag funderar på att flytta och ska sälja av fastigheten.
när skulle ni ha sålt det?
1. precis när bostadsmarknaden har kraschat och fastigheten i fråga är värd 100 000
2. när marknaden är på topp och fastigheten är värd 3 000 000.
jag vet vad jag skulle välja.
problemet med folk är att de inte förstår enkel matematik. om jag köper något för 100 000 gör jag en investering. de där pengarna ligger bara på en hög som minskar eller ökar med tiden. det gör det samma, för så länge pengarna ligger i en investering kan jag inte få loss dem utan att sälja av det jag investerat i. det dummaste jag kan göra är att sälja när högen är liten, för då förlorar jag en stor del av mitt kapital!
trenderna visar att långsiktiga sparformer lönar sig, så länge en sprider sina risker, har en bra förvaltare eller inte är en idiot själv. det finns inte en börskrasch som inte följts av en uppgång, hur lång tid det än tagit. titta bara på IT-bubblan, valutakrisen under 90-talet, bostadsbubblan, depressionen på 30-talet. jag menar, om det är NÅGOT en börskrasch lämnar plats för är det en ny uppsving.
om det är något en ska göra nu så är det att KÖPA aktier från de bolag som är starka men nu upplever ett tillfälligt dopp, och sedan vänta på ruschen uppåt.
det enda som fortfarande gör mig förvirrad är att jag verkar vara den enda som tänker på det här sättet.
f.ö. sparar jag mina egna pengar i fonder hos sveriges bästa fondförvaltare. det är det bästa jag gjort ekonomiskt i mitt liv. mina fonder har inte minskat ett enda öre i värde sedan jag placerade dem där, därför att jag har en lågriskfond med garanti för att den inte ska göra det.
fonder är bra. aktier är bra (för fonder består oftast av aktier). att tänka med hjärnan är bra.
att sälja dyra saker billigt är dåligt.
seriös
okej, nu ska jag skriva ett riktigt inlägg, syaoran och fiona har gått till resp. lektioner/övrigt.
om det är NÅGOT jag inte pallar så är det människor som är inkonsekventa. som förändras drasiskt från dag till dag, som en aldrig kan veta var en har och som en aldrig kan veta hur de ska bete sig.
jag menar, humörsvängningar är naturligt, men att ändra sig i vad en tycker om människor, ändra hela sitt beteende... nej. jag klarar inte av såna människor alls. det spelar ingen roll hur snälla och gulliga de är när de skärper till sig, så länge jag aldrig kan lita på att de kommer att vara så nästa gång vi ses eller på någonting annat så kan jag inte ha ngt att göra med sådana personer. det går inte.
en fett stor orsak är att jag själv har enorma humörsvägningar. jag kan vända på en ettöring, fortare än vad jag själv hinner med. jag kan aldrig lita på mig själv, därför måste jag kunna lita på andra människor. kan jag inte det, så är relationen död. jag kan ge ngn många chanser att bättra sig, oftast fler chanser än jag borde, men när jag en gång väl bestämt mig för att en person inte är pålitlig, då har den människan en jävla massa att bevisa för att vinna över mig igen.
and that's final.
om det är NÅGOT jag inte pallar så är det människor som är inkonsekventa. som förändras drasiskt från dag till dag, som en aldrig kan veta var en har och som en aldrig kan veta hur de ska bete sig.
jag menar, humörsvängningar är naturligt, men att ändra sig i vad en tycker om människor, ändra hela sitt beteende... nej. jag klarar inte av såna människor alls. det spelar ingen roll hur snälla och gulliga de är när de skärper till sig, så länge jag aldrig kan lita på att de kommer att vara så nästa gång vi ses eller på någonting annat så kan jag inte ha ngt att göra med sådana personer. det går inte.
en fett stor orsak är att jag själv har enorma humörsvägningar. jag kan vända på en ettöring, fortare än vad jag själv hinner med. jag kan aldrig lita på mig själv, därför måste jag kunna lita på andra människor. kan jag inte det, så är relationen död. jag kan ge ngn många chanser att bättra sig, oftast fler chanser än jag borde, men när jag en gång väl bestämt mig för att en person inte är pålitlig, då har den människan en jävla massa att bevisa för att vinna över mig igen.
and that's final.
jag ska skriva ett nonsensinlägg. WOOHOO.
jag och fiona och syaoran sitter här och snackar skit. syaoran är skabbig med fionas klocka. ingadetaljer. men men. skitsnack är alltid kul.
om 20 min är det engelska. WOOHOO. jag har inte gjort mitt projekt, men jag visste faktiskt inte att det var tills idag. jag trodde att det var tills på torsdag.
jag har sovit 0 timmar inatt, jag håller på att gå överstyr.
BLAAAAAAAAAAAAAAa
jag och fiona och syaoran sitter här och snackar skit. syaoran är skabbig med fionas klocka. ingadetaljer. men men. skitsnack är alltid kul.
om 20 min är det engelska. WOOHOO. jag har inte gjort mitt projekt, men jag visste faktiskt inte att det var tills idag. jag trodde att det var tills på torsdag.
jag har sovit 0 timmar inatt, jag håller på att gå överstyr.
BLAAAAAAAAAAAAAAa
lugn
jag dricker grönt te, lyssnar på múm och lyssnar på regnet som smattrar mot rutan. har sällan känt mig så fridfull.
jag längtar efter sommaren mer och mer. våren är avskyvärd. jag vill att det ska bli varmt och skönt igen.
jag längtar tills maj. i maj är det nästan ingen skola kvar. då ska jag promenera med alexanders hundar till flaten i vårvärmen. leka med dem i vattenbrynet och skratta. sen ska vi ligga på bryggan och pusta ut innan vi går hem igen.
maj är nog en av de finaste månaderna.
sen ska jag ta studenten och kanske skaffa ett riktigt jobb.
vad som än händer i höst, hur det än går med allt, så ligger sommaren fortfarande i vägen och ser till så att jag slipper tänka på det.
och det är faktiskt det bästa av allt.
jag längtar efter sommaren mer och mer. våren är avskyvärd. jag vill att det ska bli varmt och skönt igen.
jag längtar tills maj. i maj är det nästan ingen skola kvar. då ska jag promenera med alexanders hundar till flaten i vårvärmen. leka med dem i vattenbrynet och skratta. sen ska vi ligga på bryggan och pusta ut innan vi går hem igen.
maj är nog en av de finaste månaderna.
sen ska jag ta studenten och kanske skaffa ett riktigt jobb.
vad som än händer i höst, hur det än går med allt, så ligger sommaren fortfarande i vägen och ser till så att jag slipper tänka på det.
och det är faktiskt det bästa av allt.
måndag, mars 5
Kokoro no mundai de arimasu~
har massa kontroverser med mamma om japan.
vill så jävla gärna åka nästa april, men jag vet inte om det kommer gå. mamam är orolig för att jag inte kommer fixa mina gymnasiebetyg, men jag säger att jag måste för jag måste gå på universitetet och det går inte. men hon fortsätter tjata.
igår nämnde hon att komvux kanske inte ens finns kvar när jag kommer hem, vilken fick mig att nästan börja gråta.
japan är nästan den enda dröm jag har kvar, det är i alla fall den dröm just nu som verkligen känns och som jag arbetar för att få att gå i uppfyllelse. att tvingas flytta fram det ett helt år bara för de där jävla betygen.... det känns helt omöjligt. jag vill det för mycket.
jag drömmer om det på nätterna, jag gör planer på dagarna. tänker på det hela tiden och vill, vill, vill. jag vill inte låta det försvinna in i dimman igen. det är så tydligt nu, jag kan nästan ta på det.
men universitetet gäller hela mitt liv, hela min framtid. jag vet att jag inte kan offra det för ett enda år.
måste prata med syo på måndag eller tisdag. så fort som möjligt, i vilket fall. just nu känns allting bara förvirrat.
vill så jävla gärna åka nästa april, men jag vet inte om det kommer gå. mamam är orolig för att jag inte kommer fixa mina gymnasiebetyg, men jag säger att jag måste för jag måste gå på universitetet och det går inte. men hon fortsätter tjata.
igår nämnde hon att komvux kanske inte ens finns kvar när jag kommer hem, vilken fick mig att nästan börja gråta.
japan är nästan den enda dröm jag har kvar, det är i alla fall den dröm just nu som verkligen känns och som jag arbetar för att få att gå i uppfyllelse. att tvingas flytta fram det ett helt år bara för de där jävla betygen.... det känns helt omöjligt. jag vill det för mycket.
jag drömmer om det på nätterna, jag gör planer på dagarna. tänker på det hela tiden och vill, vill, vill. jag vill inte låta det försvinna in i dimman igen. det är så tydligt nu, jag kan nästan ta på det.
men universitetet gäller hela mitt liv, hela min framtid. jag vet att jag inte kan offra det för ett enda år.
måste prata med syo på måndag eller tisdag. så fort som möjligt, i vilket fall. just nu känns allting bara förvirrat.
lördag, mars 3
the music WANTS me
nu har jag sammanställt en ny musiklista. helt enkelt en lista på musik som jag och andra (mest andra) vill att jag ska lyssna på.
den ser ut så här:
einstürzende neubauten - halber mensch
va - hymns of steel
aphex twin - selected ambient works 85-92
basking shark
kommando XY
kajagoogoo
soft cell
visage
siva six
clan of xymox
snowy red
gene loves jezebel - immigrants
fehlfarben
alphaville
atari teenage riot
bauhaus
coil
efterklang
folkstorm
hocico
jean michel jarre
KMFDM
lustmord
múm
plötslichmusik
thermostatic
zeigeist
suicide commando
poupée fabrikk
liaisions dangereuses
panzer AG
insekt
das ich
melt banana
borghesia
rational youth
jaja, folk får inte förvänta sig för mkt.... det får gå som det går med det här, som vanligt.
fast idag har jag faktiskt lyssnat på múm, och det var riktigt bra och de är redan med på min lista, och så ska jag precis sätta på hymns of steel.
det blir nog också bra.
den ser ut så här:
einstürzende neubauten - halber mensch
va - hymns of steel
aphex twin - selected ambient works 85-92
basking shark
kommando XY
kajagoogoo
soft cell
visage
siva six
clan of xymox
snowy red
gene loves jezebel - immigrants
fehlfarben
alphaville
atari teenage riot
bauhaus
coil
efterklang
folkstorm
hocico
jean michel jarre
KMFDM
lustmord
múm
plötslichmusik
thermostatic
zeigeist
suicide commando
poupée fabrikk
liaisions dangereuses
panzer AG
insekt
das ich
melt banana
borghesia
rational youth
jaja, folk får inte förvänta sig för mkt.... det får gå som det går med det här, som vanligt.
fast idag har jag faktiskt lyssnat på múm, och det var riktigt bra och de är redan med på min lista, och så ska jag precis sätta på hymns of steel.
det blir nog också bra.
BODYTÅGET
jaha, då jävlar var det spikat då!notera gärna att mitt namn, momiji, står som nr 2 på DJ-listan. SCARY SHIT!
Is it green?
bah, hemma från träningen. vi vara bra tre st där idag. blir bara färre och färre, vet faktiskt inte varför.
jag längtar mest efter mitt svärd. bara samuel kommer med priset så ska det "bara" vara nån månad kvar. känns lite som att jag har kommit så långt jag kan med ett bokken. om jag ska utvecklas ordentligt så måste jag ha ett iaito.
härom veckan fick jag ju dessutom mina mönster till hakama och gi, så det finns egentligen ingen ursäkt längre. bara att börja sy.
på vägen dit och tillbaka lyssnade jag på the brilliant green. fan vad bra de är. fast hur kan jag egentligen tycka något annat med ett sånt bandnamn? trots att de sjunger massa på engelska som jag faktiskt kan förstå (damn my lousy japanese skills!) så gillar jag deras japanska låtar bättre. tomoko-san, sångerskan, låter mycket naturligare på sitt modersmål. jag tror att det är för att engelska ligger så långt ifrån det uttal som japanerna får med modersmålet, så när de ska prata engelska så måste de förställa rösten något helt otroligt.
nu måste jag kolla upp hennes soloprojekt, tommy february 6 och tommy heavenly 6. om bara mitt DC ville börja funka igen....
jag längtar mest efter mitt svärd. bara samuel kommer med priset så ska det "bara" vara nån månad kvar. känns lite som att jag har kommit så långt jag kan med ett bokken. om jag ska utvecklas ordentligt så måste jag ha ett iaito.
härom veckan fick jag ju dessutom mina mönster till hakama och gi, så det finns egentligen ingen ursäkt längre. bara att börja sy.
på vägen dit och tillbaka lyssnade jag på the brilliant green. fan vad bra de är. fast hur kan jag egentligen tycka något annat med ett sånt bandnamn? trots att de sjunger massa på engelska som jag faktiskt kan förstå (damn my lousy japanese skills!) så gillar jag deras japanska låtar bättre. tomoko-san, sångerskan, låter mycket naturligare på sitt modersmål. jag tror att det är för att engelska ligger så långt ifrån det uttal som japanerna får med modersmålet, så när de ska prata engelska så måste de förställa rösten något helt otroligt.
nu måste jag kolla upp hennes soloprojekt, tommy february 6 och tommy heavenly 6. om bara mitt DC ville börja funka igen....
fredag, mars 2
bemani schmemani
dansade idag, första gången på typ två veckor.
ibland blir jag bara så trött på allt.
har insett att bemanisar är folk som:
1. kan få en att må skitbra och känna sig nöjd med sig själv
2. kan få en att må sämst och tycka att en är sämst i världen
har i alla fall lär mig "galoppsteg" idag och klarade da roots (folk mix) på sju, vilket i alla fall JAG tycker är bra. även om ingen annan tycker det. jag är nöjd. kan jag läsa gröna pilar ordentligt kan jag börja gå upp på svårare låtar också. da roots är faktiskt hard-sjuan med näst flest steps.
dessutom klarade jag en till hard-åtta, så nu kan jag, eh, typ två.
och ja, jag vet att det är långt ifrån expert, jag vet att typ ALLA som började dansa samtidigt som mig har gått om mig, jag vet allting och jag är så JÄVLA trött på att höra det!
jag har inte kunnat dansa på länge, först p.g.a. sjukdom, sen för att mina pengar var slut, vilket de flesta vet. ändå får jag höra en jävla massa skit om om hur efter jag är, hur långsamt det går, bla bla bla bla in i det oändliga. och när jag GÖR framsteg, som idag, så är det inte ens värt att uppmärksamma, för det som är min toppnivå är fortfarande för långt under de flestas bottennivå.
och sen ytterligare andra som gång på gång bevisar att hur trevliga och kramiga de än är NÄR en väl träffas så suger de på att faktiskt komma på utsatt tidpunkt (tre timmar för sent är INTE okej i min värld) och går helt enkelt inte att lita på. att dessutom inte ens be om ursäkt eller visa minsta tecken till ånger, det tycker jag är så jävla uselt beteende.
blir bara så jävla besviken. jag orkar inte ens bli arg, fast jag borde. orkar bara sätta mig på tåget hem och skita i allting.
nu ska jag i alla fall iväg och träna iaido. DET om något är faktiskt värt. grymt värt. och så är jag jävligt bra på det.
ibland blir jag bara så trött på allt.
har insett att bemanisar är folk som:
1. kan få en att må skitbra och känna sig nöjd med sig själv
2. kan få en att må sämst och tycka att en är sämst i världen
har i alla fall lär mig "galoppsteg" idag och klarade da roots (folk mix) på sju, vilket i alla fall JAG tycker är bra. även om ingen annan tycker det. jag är nöjd. kan jag läsa gröna pilar ordentligt kan jag börja gå upp på svårare låtar också. da roots är faktiskt hard-sjuan med näst flest steps.
dessutom klarade jag en till hard-åtta, så nu kan jag, eh, typ två.
och ja, jag vet att det är långt ifrån expert, jag vet att typ ALLA som började dansa samtidigt som mig har gått om mig, jag vet allting och jag är så JÄVLA trött på att höra det!
jag har inte kunnat dansa på länge, först p.g.a. sjukdom, sen för att mina pengar var slut, vilket de flesta vet. ändå får jag höra en jävla massa skit om om hur efter jag är, hur långsamt det går, bla bla bla bla in i det oändliga. och när jag GÖR framsteg, som idag, så är det inte ens värt att uppmärksamma, för det som är min toppnivå är fortfarande för långt under de flestas bottennivå.
och sen ytterligare andra som gång på gång bevisar att hur trevliga och kramiga de än är NÄR en väl träffas så suger de på att faktiskt komma på utsatt tidpunkt (tre timmar för sent är INTE okej i min värld) och går helt enkelt inte att lita på. att dessutom inte ens be om ursäkt eller visa minsta tecken till ånger, det tycker jag är så jävla uselt beteende.
blir bara så jävla besviken. jag orkar inte ens bli arg, fast jag borde. orkar bara sätta mig på tåget hem och skita i allting.
nu ska jag i alla fall iväg och träna iaido. DET om något är faktiskt värt. grymt värt. och så är jag jävligt bra på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
