trött

den här veckan går åt skogen. jag har ett ton saker att göra och ingen tid.

och snälla. jag har redan dragit det här med vissa (ganska många), men en gång för alla: om jag får höra en gång till att jag som går på halvtid borde ha så mycket tid över till att göra saker så kommer jag att spy.

jag är sjukskriven för att jag är SJUK. för mig betyder det att jag helt enkelt inte kan bestämma över min tid. jag kanske bestämmer att "imorgon ska jag gå upp tidigt och göra klart det där arbetet" men så visar det sig att när imorgon kommer så kan jag inte ens komma ur sängen och det enda jag orkar är att stirra i väggen eller lägga patiens.
när jag väl gör något så har jag ändå så mycket problem att det mesta tar dubbelt eller trippelt så lång tid för mig som för en vanlig människa.

ingen skulle påpeka för någon som var 50% sjukskriven för en somatisk (fysisk) sjukdom att den ju har så mkt tid över och inga problem. min sjukdom syns inte, för de flesta som umgås med mig så märks den inte ens. jag har mångårig träning av att dölja den. men den finns. den påverkar mig varje dag, varje sekund. jag lever hela mitt liv kring den, alla planer jag gör upp gör jag mot bakgrunden att i slutändan är det ändå min sjukdom som kommer att bestämma om jag orkar eller inte och jag vet aldrig i förväg hur den kommer göra.

jag vill inte bli behandlad som ett sjukligt litet knyte om inte klarar nånting. jag vill bli behandlad som en vanlig människa, för det är vad jag försöker vara. men jag vill också ha respekt. om jag säger att jag har mycket att göra så är det för att jag har mycket att göra. om jag säger att jag är stressad är det för att jag är stressad. precis som ingen annan vanligt funtad människa skulle gå runt och gnälla utan skäl, så gör inte jag heller det.