håhåhå.
jag tackar verkligen gudarna för att jag fick gå ut skolan NÅN JÄVLA GÅNG.
under de senaste månaderna har jag, som jag skrev här för ett tag sedan, utvecklats krätt mycket, framför allt på det personliga planet. jag kan hantera relationer med andra bättre, jag vågar mer och jag känner mig säkrare på mig själ. lite mer i fas med livet, helt enkelt.
sen skolan slutade har allt varit underbart. det var i princip bara en gigantisk faktor för ångest och stress och nu är den BORTA! under några veckor nu har jag kunnat ägna mig åt precis vad jag vill, och bara glida. så himla underbart! jag har förtjänat det efter alla år av slit. jag känner mig i fas med livet. jag gör precis så mycket jag orkar, och ingen kommer och gnäller mig om det andra (förutom mamma....).
nu börjar dock ångesten sätta in lite. igår skulle jag betala mitt svärd som jag fick för ett par månader sedan, och upptäckte att den summa pengar jag har kvar på mitt sparkonto är exakt så mkt som svärdet kostar. det skulle inte vara ett enormt problem om det inte vore för att jag egentligen är skyldig mamma en del, och jag är dessutom inne på mitt sista linspar och måste köpa en ny halvårsladdning snart. kostar bara 1300.... och då måste jag nog ta av mina egna pengar till det, vilket jag inte brukar utan det brukar vara sparkontot som betalar det med.
det i kombination med att jag ev. kommer åka på arvika eller till n-next, att jag ska på uppcon i höst och borde sy en cosplay och en lolitaklänning, samt 10-15 andra plagg som jag skissat upp... behovet av pengar växer helt enkelt, och jag börjar inse att det är dags att börja skaffa jobb.
men ett par veckor till hinner jag nog gå och låtsas som att det är no stress! ^^
lördag, juni 30
fredag, juni 29
never ending story
nyligen hemkommen från arlanda.
först visste jag faktiskt inte om jag skulle åka. jag tänkte att det skulle bli för jobbigt, för det var så jävla jobbigt i tisdags, och speciellt i onsdags också. men jag visste att jag nog skulle ångra mig om jag inte åkte.
försov, såklart, och kom jättesent till allting. fiona hade ju skrivit terminal 5, så det var dit jag åkte med arlanda express för att försöka fånga henne. tågresan var hemsk. lyssnade på sigur rós och halvgrät. njósnavélin kommer att vara förstörd för alltid, samma sak med e-bow. fram kom jag i vilket fall, och sprang omkring och letade i säkert 20 min innan jag kom på den brighta idén att gå till informationen. de upplyste mig om att flight 4U8225 skulle avgå från terminal 2, inte 5, och först 12.40, inte 11.00 som jag trodde.
tog en buss bort till terminalen, hittade flighten på typ två sekunder, och gick bort mot de anvisade incheckningskassorna. och så stod hon där. såklart. fick massa massa kramar och så pratade vi en stund. massa problem med incheckningen, för typ alla hade övervikt. hennes värdföräldrar gick, men jag följde med till gaten. sa några saker som jag hade velat säga, och sen var det dags. stannade kvar ända till hon passerat in genom säkerhetskontrollerna.
jag hade ju tänkt att det skulle bli hemskt och vidrigt och allting, men det var det inte. efter att jag träffade henne så fällde jag inte en enda tår. det kan låta konstigt, men när jag gick därifrån så kändes det på ett sätt bra. det känns inte längre som att allt kommer att bli misär och vi aldrig mer kommer ses.
dels så känns det som att min tro på fionas inneboende styrka har övervunnit min rädsla. det känns som att hon kommer att klara sig. dessutom kommer jag att åka över snart, kanske redan i höst. så fort jag får jobb. flygbiljetter kostar inte mycket, det kommer vara lätt att ordna.
det är inte början till slutet, det är bara slutet på början.
fortsättning följer....
först visste jag faktiskt inte om jag skulle åka. jag tänkte att det skulle bli för jobbigt, för det var så jävla jobbigt i tisdags, och speciellt i onsdags också. men jag visste att jag nog skulle ångra mig om jag inte åkte.
försov, såklart, och kom jättesent till allting. fiona hade ju skrivit terminal 5, så det var dit jag åkte med arlanda express för att försöka fånga henne. tågresan var hemsk. lyssnade på sigur rós och halvgrät. njósnavélin kommer att vara förstörd för alltid, samma sak med e-bow. fram kom jag i vilket fall, och sprang omkring och letade i säkert 20 min innan jag kom på den brighta idén att gå till informationen. de upplyste mig om att flight 4U8225 skulle avgå från terminal 2, inte 5, och först 12.40, inte 11.00 som jag trodde.
tog en buss bort till terminalen, hittade flighten på typ två sekunder, och gick bort mot de anvisade incheckningskassorna. och så stod hon där. såklart. fick massa massa kramar och så pratade vi en stund. massa problem med incheckningen, för typ alla hade övervikt. hennes värdföräldrar gick, men jag följde med till gaten. sa några saker som jag hade velat säga, och sen var det dags. stannade kvar ända till hon passerat in genom säkerhetskontrollerna.
jag hade ju tänkt att det skulle bli hemskt och vidrigt och allting, men det var det inte. efter att jag träffade henne så fällde jag inte en enda tår. det kan låta konstigt, men när jag gick därifrån så kändes det på ett sätt bra. det känns inte längre som att allt kommer att bli misär och vi aldrig mer kommer ses.
dels så känns det som att min tro på fionas inneboende styrka har övervunnit min rädsla. det känns som att hon kommer att klara sig. dessutom kommer jag att åka över snart, kanske redan i höst. så fort jag får jobb. flygbiljetter kostar inte mycket, det kommer vara lätt att ordna.
det är inte början till slutet, det är bara slutet på början.
fortsättning följer....
onsdag, juni 27
One Last Dance
idag var en så sjuk dag.
vaknade vid ett. typ vid tre kom jag på att jag måste skynda mig med fionas present. letade igenom hela källaren och klädkammaren efter vadd som jag behövde, och drog upp vår gamla symaskin (mamma har dragit med den nya till muskö).
som tur var tog det inte alls lång tid att sy ihop presenten, kanske bara nån halvtimme-timme. blev väldigt nöjd.
sen skulle jag såklart slå in presenten också. en bra med kärlek till skor är att jag aldrig saknar kartonger. =) gjorde en grej som jag alltid velat pröva, och slog in locket och lådan separat, så att det blir som i såna fina amerikanska filmer där de kan öppna på lovet utan att riva sönder pappret. sen slog jag två varv med grönt band om, och ritade massor av hjärtan med glittegelé. ritade ett löv också, för momiji betyder ju som bekant lönn. =)
och ja, det tog typ dubbelt så lång tid att sla in det där jävla paketet som att göra själva presenten. =(
paketet <3
slängde på mig lite kläder (med betoning på lite!) och mitt nya diadem med sorgeflor och åkte in.fiona fick presenten, en grön hjärtformad kudde i pälstyg. hon ska krama den när jag inte kan krama henne, är det tänkt. kom lagom till freeplayen. klarade min challenge, da roots expert. lallade runt som vanligt. skåne var där i form av emilia och jaite, det var trevligt. kände mig svimmig och snurrig. åt gifflar, melon och drack massor tills det gick över.
hela dagen var sjuk. fionas sista och det låg bara en så grym stämning över det hela. jag fick dansa första låten i hennes sista cred med henne. när hon valde ROM-eo & juli8 som sista låt och skrek till jadde och frågade om han bangade höll jag på att börja gråta. det var så jävla.... jag kan inte förklara det.
sen fick jag en penna. en liten idiotisk röd blyertspenna med schweiziska kors på. och jag kan inte förklara varför, men det var bara droppen. bara satte mig ner och grät och skakade och fattade inte någonting. maskinerna var nersläckta, de flesta var redan utanför dörren och det var dags att stänga för dagen. för alltid för fiona. kändes det som. jag bara grät och grät och fiona kramade mig och grät också. stod och höll om mig och jag visste inte. jag ville bara skrika att hon skulle stanna i sverige, stanna för alltid. men jag vet ju att det inte går.
sista dansen, kramar utanför, och så hela gänget samlat (nästan).
vi hängde utanför och stan, olivia och mattis kom. sen skulle vi gå ock käka, och mötte giwen på vägen. slutade med att vi gick till lekparken och härjade, samt tog gruppbild på en stoooor bil som svajade. lekparken var så high tech! det fanns ett elektroniskt spel och massa greje som aldrig fanns när jag var liten. så himla kul! vi försökte rå rekord på spelet genom att vara nio personer med varsin platta, men vi fick typ bara 75p eller nåt. =( världsrekordet är tydligen 136 eller ngt. JA. det finns ett världsrekord.
hur många musikspelare får du in i en bil?, stan gör en gif made of win (jag filmade!), och alla approvar snurrhjulet, speciellt fiona
vi gör vad vi kan bäst, HÄRJAR, stan vill ha maskinrekord på spelet, och jag trodde att sara skulle åka i vattnet när skylten gick av. den höll.
sen drog vi nästan tillbaka till netgame, till en pizzeria. satt och snackade och käkade ett tag innan vid drog mot t-banan. hoppade på tåget mot centralen allihopa (utom typ... mei), och sen var det bara det värsta. fiona spenderade vägen från rådhuset till centralen till att säga hejdå till dem som skulle gå av då. så kom stationen.
fiona bara grät och grät och grät. yugge, lemming, mattis, stan, sara och lina hoppade oav och stod seriöst precis utanför dörrren. de kramades genom dörren tills den stängdes i princip. sen stod tåget kvar. den stod kvar i en evighet. fiona bara grät, och jag höll om henne så gott jag kunde. utanför stod alla kvar, gjort hjärttecken med händerna, vinkade och såg helt gråtfärdiga ut allihopa.
det kändes som det mest hjärtslitande jag någonsin varit med om, när dörrarna öppnades en gång till, fiona fick en kram till, de stängdes och tåget åkte. och jag bara visste att det här var sista gången hon såg dem på så länge att det inte är någon tidsperiod en kan greppa. och så bara gled vi iväg från dem.
vi som var kvar steg av vid slussen och skulle säga hejdå där. jag visste inte vad jag skulle säga. jag smög ner min nya gröna svamp-pin i hennes väska när vi kramades. ska skaffa en ny så att vi kan ha likadana. sen.... så bara gick hon. försvann ner för trappan till bussarna när skarpnäckståget rullade in. och det kändes som att jag inte fattade nånting. vadå åka hem? hallå+ jag ska till netgame imorgon, klart hon kommer vara där. hur kan hon INTE vara där? och nästa vecka och veckan efter det och alla veckor som är kvar. hur skulle hon kunna försvinna? det går ju inte.
jag vet inte hur det var på netgame innan fiona, för vi började hänga där ungefär samtidigt. men i mina ögon så är det hon som mer än någon annan liksom.... hållit igång allting. tagit det till en ny nivå. med ema-fredagar och kakor och våfflor. alltid ett peppande ord för nybörjarna, alltid glad, uppmuntrande och kramig. det är inte bara det att hon har varit en fantastisk vän som jag har kännt massa för. det känns som att även om vi aldrig hade blivit vänner, om jag bara sprungit förbi netgame några gånger och inte umgåtts närmare med henne, så hade jag ändå inte kunnat låta bli att tycka om henne.
jag hatar att hon åker. men på ett sätt är det som gör mig mest ledsen inte hur jag kommer ha det. visst, jag kommer sakna henne som fan, inget tvivel om saken. men jag har ändå mina andra vänner som kan hjälpa mig igenom det hela. det som gör allra allra ondast är hur det kommer bli för henne när hon är "hemma" igen. jag ska inte gå in på detalj, för jag vet inte om hon vill att jag ska skriva ut det. men av det jag har fått höra så... mitt hjärta gråter. det känns som att jag vill att hon stannar mer för hennes skull än för mig. för ärligt, jag hade inte brytt mig om hon åkte tills schweiz eller till något annat land eller till andra sidan jorden, så länge jag visste att hon skulle bli lycklig.
det är allt jag vill. att hon ska vara lycklig. och nu kommer jag inte på något sätt kunna se till att hon blir det, eller hjälpa henne på något sätt. det gör mig helt förstörd.
precis så som jag ska minnas dig.
ända tills nästa gång vi möts.
i mitt hjärta för alltid, darlig. tvivla aldrig.
vaknade vid ett. typ vid tre kom jag på att jag måste skynda mig med fionas present. letade igenom hela källaren och klädkammaren efter vadd som jag behövde, och drog upp vår gamla symaskin (mamma har dragit med den nya till muskö).
som tur var tog det inte alls lång tid att sy ihop presenten, kanske bara nån halvtimme-timme. blev väldigt nöjd.
sen skulle jag såklart slå in presenten också. en bra med kärlek till skor är att jag aldrig saknar kartonger. =) gjorde en grej som jag alltid velat pröva, och slog in locket och lådan separat, så att det blir som i såna fina amerikanska filmer där de kan öppna på lovet utan att riva sönder pappret. sen slog jag två varv med grönt band om, och ritade massor av hjärtan med glittegelé. ritade ett löv också, för momiji betyder ju som bekant lönn. =)
och ja, det tog typ dubbelt så lång tid att sla in det där jävla paketet som att göra själva presenten. =(
paketet <3hela dagen var sjuk. fionas sista och det låg bara en så grym stämning över det hela. jag fick dansa första låten i hennes sista cred med henne. när hon valde ROM-eo & juli8 som sista låt och skrek till jadde och frågade om han bangade höll jag på att börja gråta. det var så jävla.... jag kan inte förklara det.
sen fick jag en penna. en liten idiotisk röd blyertspenna med schweiziska kors på. och jag kan inte förklara varför, men det var bara droppen. bara satte mig ner och grät och skakade och fattade inte någonting. maskinerna var nersläckta, de flesta var redan utanför dörren och det var dags att stänga för dagen. för alltid för fiona. kändes det som. jag bara grät och grät och fiona kramade mig och grät också. stod och höll om mig och jag visste inte. jag ville bara skrika att hon skulle stanna i sverige, stanna för alltid. men jag vet ju att det inte går.
sista dansen, kramar utanför, och så hela gänget samlat (nästan).
vi hängde utanför och stan, olivia och mattis kom. sen skulle vi gå ock käka, och mötte giwen på vägen. slutade med att vi gick till lekparken och härjade, samt tog gruppbild på en stoooor bil som svajade. lekparken var så high tech! det fanns ett elektroniskt spel och massa greje som aldrig fanns när jag var liten. så himla kul! vi försökte rå rekord på spelet genom att vara nio personer med varsin platta, men vi fick typ bara 75p eller nåt. =( världsrekordet är tydligen 136 eller ngt. JA. det finns ett världsrekord.
hur många musikspelare får du in i en bil?, stan gör en gif made of win (jag filmade!), och alla approvar snurrhjulet, speciellt fiona
vi gör vad vi kan bäst, HÄRJAR, stan vill ha maskinrekord på spelet, och jag trodde att sara skulle åka i vattnet när skylten gick av. den höll.
sen drog vi nästan tillbaka till netgame, till en pizzeria. satt och snackade och käkade ett tag innan vid drog mot t-banan. hoppade på tåget mot centralen allihopa (utom typ... mei), och sen var det bara det värsta. fiona spenderade vägen från rådhuset till centralen till att säga hejdå till dem som skulle gå av då. så kom stationen.
fiona bara grät och grät och grät. yugge, lemming, mattis, stan, sara och lina hoppade oav och stod seriöst precis utanför dörrren. de kramades genom dörren tills den stängdes i princip. sen stod tåget kvar. den stod kvar i en evighet. fiona bara grät, och jag höll om henne så gott jag kunde. utanför stod alla kvar, gjort hjärttecken med händerna, vinkade och såg helt gråtfärdiga ut allihopa.
det kändes som det mest hjärtslitande jag någonsin varit med om, när dörrarna öppnades en gång till, fiona fick en kram till, de stängdes och tåget åkte. och jag bara visste att det här var sista gången hon såg dem på så länge att det inte är någon tidsperiod en kan greppa. och så bara gled vi iväg från dem.
vi som var kvar steg av vid slussen och skulle säga hejdå där. jag visste inte vad jag skulle säga. jag smög ner min nya gröna svamp-pin i hennes väska när vi kramades. ska skaffa en ny så att vi kan ha likadana. sen.... så bara gick hon. försvann ner för trappan till bussarna när skarpnäckståget rullade in. och det kändes som att jag inte fattade nånting. vadå åka hem? hallå+ jag ska till netgame imorgon, klart hon kommer vara där. hur kan hon INTE vara där? och nästa vecka och veckan efter det och alla veckor som är kvar. hur skulle hon kunna försvinna? det går ju inte.
jag vet inte hur det var på netgame innan fiona, för vi började hänga där ungefär samtidigt. men i mina ögon så är det hon som mer än någon annan liksom.... hållit igång allting. tagit det till en ny nivå. med ema-fredagar och kakor och våfflor. alltid ett peppande ord för nybörjarna, alltid glad, uppmuntrande och kramig. det är inte bara det att hon har varit en fantastisk vän som jag har kännt massa för. det känns som att även om vi aldrig hade blivit vänner, om jag bara sprungit förbi netgame några gånger och inte umgåtts närmare med henne, så hade jag ändå inte kunnat låta bli att tycka om henne.
jag hatar att hon åker. men på ett sätt är det som gör mig mest ledsen inte hur jag kommer ha det. visst, jag kommer sakna henne som fan, inget tvivel om saken. men jag har ändå mina andra vänner som kan hjälpa mig igenom det hela. det som gör allra allra ondast är hur det kommer bli för henne när hon är "hemma" igen. jag ska inte gå in på detalj, för jag vet inte om hon vill att jag ska skriva ut det. men av det jag har fått höra så... mitt hjärta gråter. det känns som att jag vill att hon stannar mer för hennes skull än för mig. för ärligt, jag hade inte brytt mig om hon åkte tills schweiz eller till något annat land eller till andra sidan jorden, så länge jag visste att hon skulle bli lycklig.
det är allt jag vill. att hon ska vara lycklig. och nu kommer jag inte på något sätt kunna se till att hon blir det, eller hjälpa henne på något sätt. det gör mig helt förstörd.
precis så som jag ska minnas dig.ända tills nästa gång vi möts.
i mitt hjärta för alltid, darlig. tvivla aldrig.
torsdag, juni 21
rida rida ranka, hästen heter cascada
precis hemkommen från stallet och sista ridlektionen på bra många månader.
känns helt fel. det har, givetvis, inte gått in än. precis som allt det andra. men sorgligt ändå, och sigur rós har sällan passat så bra.
på teorin gick vi igenom hästens form, vilket var otroligt nyttig. på ett sätt känns det som att den här kursen, till skillnad från dressyrkursen jag red i vintras, verkligen har pushat mig mot nästa nivå istället för att hålla mig på den jag redan låg på.
red cascada idag med. underbara, underbara häst. jag älskar henne. det var precis som att fortsätta från gårdagen direkt. vi fortsatte jobba på böjda spår på olika sätt, men mycket övergångar. galoppövergångarna var särskilt nyttiga för henne, där kände jag hur hon verkligen kom igång och fick upp flåset lite. tog inte alls lång tid innan hon stundtals gick i form, men en hutlöst låg sådan. hon ligger bakom lod nästan hela tiden, så det är bara att driva, driva, driva och hålla på ytter.
det kan låta paradoxalt, men en av de härligaste känslorna är när det verkligen bränner i innerlåren och en sitter och flåsar med öppen mun, och samtidigt vet en att det är minst halva lektionen kvar.
idag fick jag verkligen igenom henne. hon tog skänklarna så fint, speciellt vänster ytter (när den var ytter då). och visst, jag håller lite mycket i handen ibland, jag borde vara mer aktiv med halvhalterna och se till att få igenom ställningarna mer. men jag är sjukt nöjd med mitt benarbete. driva, driva, driva, driva. det är så sjukt hur mycket det egentligen krävs. liksom, en TROR att en driver, att en håller igång gångarten, men det räcker ju aldrig egentligen. det krävs så sjukt mycket driv.
och nej, hon ligger inte stadigt än. delvis för att hon är vinglig, mest för att jag är ostadig och inte har orken riktigt för att verkligen hålla fast henne och fortsätta rida. men jag kunde hålla henne något varv, jag kunde hålla henne i övergången mellan vänsterställd och högerställd, och för mig är det mycket. det är sjukt mycket mer än vad jag brukar lyckas med.
känns både underbart och hemskt. underbart att få avsluta med att prestera på topp, med en fantastisk lektion på en underbar häst. men hemskt att jag inte kan bygga vidare på det. att jag inte kan komma imorgon igen och rida ÄNNU bättre. eller ens i höst igen. för jag vet att OM det blir som jag tänker, två år tills jag rider igen, då vet jag att jag inte kommer vara så här bra. knappast.
får jag jobb i höst kommer jag definitivt unna mig åtminstone en lektion i veckan. jag måste ge mig själv det, för att inte tappa eller slarva bort det här. den här känslan. den här jävla ridningen. jag ska aldrig låta hästarna glida ur mitt liv, det varken får eller kan hända. jag älskar det för mycket, verkligen för mycket.
livet med utsikt mellan ett par hästöron. det är MITT liv. kommer alltid att vara. kärleken till hästarna är en av de saker som verkligen varit, är och alltid kommer att vara bestående i mitt liv. jag har fått tolv år av dem, och jag skriver så mycket medveten om att det inte är jag som gett dem tolv år av mitt liv utan att det är just det omvända som råder. ingenting kan ens komma i närheten av att ersätta känslan av en hästrygg under sig, känslan av perfekt samarbete och två viljor som med ens förenas till en. en känsla jag inte kan uppleva med något annat djur eller någon annan människa.
hästar är inte en hobby. det är en livsstil. min livsstil. hela livet.
känns helt fel. det har, givetvis, inte gått in än. precis som allt det andra. men sorgligt ändå, och sigur rós har sällan passat så bra.
på teorin gick vi igenom hästens form, vilket var otroligt nyttig. på ett sätt känns det som att den här kursen, till skillnad från dressyrkursen jag red i vintras, verkligen har pushat mig mot nästa nivå istället för att hålla mig på den jag redan låg på.
red cascada idag med. underbara, underbara häst. jag älskar henne. det var precis som att fortsätta från gårdagen direkt. vi fortsatte jobba på böjda spår på olika sätt, men mycket övergångar. galoppövergångarna var särskilt nyttiga för henne, där kände jag hur hon verkligen kom igång och fick upp flåset lite. tog inte alls lång tid innan hon stundtals gick i form, men en hutlöst låg sådan. hon ligger bakom lod nästan hela tiden, så det är bara att driva, driva, driva och hålla på ytter.
det kan låta paradoxalt, men en av de härligaste känslorna är när det verkligen bränner i innerlåren och en sitter och flåsar med öppen mun, och samtidigt vet en att det är minst halva lektionen kvar.
idag fick jag verkligen igenom henne. hon tog skänklarna så fint, speciellt vänster ytter (när den var ytter då). och visst, jag håller lite mycket i handen ibland, jag borde vara mer aktiv med halvhalterna och se till att få igenom ställningarna mer. men jag är sjukt nöjd med mitt benarbete. driva, driva, driva, driva. det är så sjukt hur mycket det egentligen krävs. liksom, en TROR att en driver, att en håller igång gångarten, men det räcker ju aldrig egentligen. det krävs så sjukt mycket driv.
och nej, hon ligger inte stadigt än. delvis för att hon är vinglig, mest för att jag är ostadig och inte har orken riktigt för att verkligen hålla fast henne och fortsätta rida. men jag kunde hålla henne något varv, jag kunde hålla henne i övergången mellan vänsterställd och högerställd, och för mig är det mycket. det är sjukt mycket mer än vad jag brukar lyckas med.
känns både underbart och hemskt. underbart att få avsluta med att prestera på topp, med en fantastisk lektion på en underbar häst. men hemskt att jag inte kan bygga vidare på det. att jag inte kan komma imorgon igen och rida ÄNNU bättre. eller ens i höst igen. för jag vet att OM det blir som jag tänker, två år tills jag rider igen, då vet jag att jag inte kommer vara så här bra. knappast.
får jag jobb i höst kommer jag definitivt unna mig åtminstone en lektion i veckan. jag måste ge mig själv det, för att inte tappa eller slarva bort det här. den här känslan. den här jävla ridningen. jag ska aldrig låta hästarna glida ur mitt liv, det varken får eller kan hända. jag älskar det för mycket, verkligen för mycket.
livet med utsikt mellan ett par hästöron. det är MITT liv. kommer alltid att vara. kärleken till hästarna är en av de saker som verkligen varit, är och alltid kommer att vara bestående i mitt liv. jag har fått tolv år av dem, och jag skriver så mycket medveten om att det inte är jag som gett dem tolv år av mitt liv utan att det är just det omvända som råder. ingenting kan ens komma i närheten av att ersätta känslan av en hästrygg under sig, känslan av perfekt samarbete och två viljor som med ens förenas till en. en känsla jag inte kan uppleva med något annat djur eller någon annan människa.
hästar är inte en hobby. det är en livsstil. min livsstil. hela livet.
tisdag, juni 19
MOT OÄNDLIGHETEN, OCH VIDARE!
WOO!
för typ tio dagar sedan tog jag studenten. borde skrivit om det tidigare, jag vet, men jag har haft.... "mycket att göra" =D
det var bäst. totalbäst. traditionellt och klassiskt, precis som jag ville. champangefrukost, fotografering, samling i aulan, betygsutdelning... det bästa var när johanna, min svenskalärare, skulle dela ut ett stipendium i svenska till någon som behövde uppmuntras i sitt skrivande.... jag böjde mig bak och blickade ut över klassen för att se vem som skulle få, och så säger hon MITT namn. <3>
och så utspringet, som väl var lite förvirrat, men kul. sjunga, skrika, kasta mössorna i luften... och sen upp på flaket, dit jag drog med fiona av alla människor. vi åkte hela stockholm runt typ tre gånger, kändes det som. ölen sprutade överallt, både jag och fiona blev fullständigt dränkta. lite skabb, men på nåt sätt ändå bara kul. skrek och dansade och jag var bara så jävla glad. kommer aldrig mer i mitt liv gnälla på flaken efter att ha haft den känslan.
fiona följde med mig hem, duschade och lånade kläder. sen kom stan, disa, hanna, alexander och sofia samt släkten. fick fina presenter, typ supersöta tekoppar och en underbar bok, samt SJUKT med pengar. typ 7000. ska köpa en laptop, så småningom! ^.^
efter att alla gäster gått så sov jag en stund, för att bli peppad och klar till slutskivan på kvällen. SJUKT bra! bara pepp och fin. dans, dans, dans, hänga på räcket (vi var på en BÅT!), gå på toan med texten "PRINSESSOR" på dörren (ÄLSK!), tequilaracea och så vidare. det kunde ha varit en snyftfest över alla vänner jag förlorar, alla människor jag aldrig kommer se mer. men det var det inte. det var bara en underbar glädjefest över vår gemensamma nyvunna frihet, och det var bara så SJUKT fantastiskt!
slutade vid ringen, fyllekäk med rebecca och erik, och så taxi hem. somnade vid femsnåret, och kände mig bara.... glad.
visst, det har gått ett tag. men det har inte riktigt sjunkit in. det känns sjukt konstigt att inte ha något bestämt till hösten. att ha eget ansvar för det. känns fortfarande som att det blir ett år till. har inte greppat alla jag inte träffat mer. känns som att "vadå, klart vi ses igen? hallå, vi har setts typ varje dag de senaste åren? ofta det kommer ta slut!" fast egentligen är det ju redan slut.... kommer nog bli jätteledsen när det väl går in. men stockholm är inte så stort, och de flesta stannar ju här ett tag till.
efter studenten har allting mest varit fint. var i eskilstuna hos kiwi och badade och grillade och hade det allmänt mysigt. slappat lite, haft domokonmöte, rastat hundar.... i fredags var ju izzy & co i sthlm, så det blev party hard på netgame. sjukt mysigt, även om jag knappast var i skick att dansa med tre timmars sömn i kroppen.
i helgen fyllde jocke år, och jag hämtade upp lite fler spel till mitt mastersystem. najs, najs, NAJS. spelar psychic world och zillion II the tri formation just nu.
den här veckan är också fin, fast sorglig. är i stallet varje dag, typ. hade hoppkurs idag och igår, dressyr onsdag och torsdag. hoppkursen var sjukt bra. orkar inte dra allt egentligen, men det är bara så fint. kände direkt när jag hoppade upp i måndags morse att fan, det är ju här jag hör hemma. världen mellan två hästöron, det är MIN värld! och å hoppning, som är så sjukt! kurserna är underbara jämfört med lektionerna, för vi hoppar så mycket mer och lite mer annorlunda grejer. hade en häst som jag trivs med också.
sorgligt är det därför att antagligen blir det ingen ridning för mig i höst eftersom jag inte sökt jobb än... hatar att det är så, men jag skulle ju "ändå" till japan i vår så.... och där kan jag knappast rida.
igår var det även avskedsmiddag för angel, med glass och film och sånt. kändes inte som ett avsked alls. kändes bara som en träff med vänner. åååh, jag vill inte att hon ska åka. inte alls. men vi träffas en gång till, på tisdag innan hennes plan går. till hong kong. av alla jävla ställen! men hon har sagt att hon kan besöka mig i japan. så sjukt kul!
många, många avsked, och inga verkar vilka gå in riktigt i hjärnan min. så synd, för jag vill ju känna att det är sorgligt nu, inte sen. jag vill hellre ta tårfyllda farväl än komma på flera månader efteråt att det faktiskt VAR ett farväl. men det kommer väl tids nog.
efteråt följde jag med rebecca hem och sov där, och vi hade världens mysigaste samtal. känns som att hon bara naturligt har glidit över från att vara en klasskompis till att bli en tjejpolare, och det känns så skönt! att allt med skolan inte ligger emellan oss längre. jag kommer behålla henne som vän länge, det vet jag i alla fall.
sommaren då, och framtiden? well. den här veckan är som sagt redan fullspäckad med mys. stallet, midsommar, filmtittning och grillning. nästa vecka och veckan därpå är det tomt, men det blir väl en massa avsked för fina fiona och ska ska väl ordna upp lite. fixa klart mitt cv, checka lite grejer med skolan, sånt. måste få ut lite papper och så innan de stänger.
efter det är det arvika och party hard i THE 4-CHAN PARTY VAN. när jag kommer hem från det får jag se.... det är väl då jag borde ta tag i saker. börja söka jobb och sånt. men jag velar. har fortfarande saker jag fick checka och stämma av på några ställen, så jag ska se till att fixa det så fort som möjligt helt enkelt. kanske blir det tyskland en sväng också.
men sen är det nästan alldeles säkert att det blir jobb någonstans, på något sätt. och så förhoppningsvis japan. mina drömmars land.
men först och främst ska jag nog sova, för det har jag inte fått göra ordentligt på flera dagar. börjar bli sliten. resten tänker jag ta som det kommer.
för typ tio dagar sedan tog jag studenten. borde skrivit om det tidigare, jag vet, men jag har haft.... "mycket att göra" =D
det var bäst. totalbäst. traditionellt och klassiskt, precis som jag ville. champangefrukost, fotografering, samling i aulan, betygsutdelning... det bästa var när johanna, min svenskalärare, skulle dela ut ett stipendium i svenska till någon som behövde uppmuntras i sitt skrivande.... jag böjde mig bak och blickade ut över klassen för att se vem som skulle få, och så säger hon MITT namn. <3>
och så utspringet, som väl var lite förvirrat, men kul. sjunga, skrika, kasta mössorna i luften... och sen upp på flaket, dit jag drog med fiona av alla människor. vi åkte hela stockholm runt typ tre gånger, kändes det som. ölen sprutade överallt, både jag och fiona blev fullständigt dränkta. lite skabb, men på nåt sätt ändå bara kul. skrek och dansade och jag var bara så jävla glad. kommer aldrig mer i mitt liv gnälla på flaken efter att ha haft den känslan.
fiona följde med mig hem, duschade och lånade kläder. sen kom stan, disa, hanna, alexander och sofia samt släkten. fick fina presenter, typ supersöta tekoppar och en underbar bok, samt SJUKT med pengar. typ 7000. ska köpa en laptop, så småningom! ^.^
efter att alla gäster gått så sov jag en stund, för att bli peppad och klar till slutskivan på kvällen. SJUKT bra! bara pepp och fin. dans, dans, dans, hänga på räcket (vi var på en BÅT!), gå på toan med texten "PRINSESSOR" på dörren (ÄLSK!), tequilaracea och så vidare. det kunde ha varit en snyftfest över alla vänner jag förlorar, alla människor jag aldrig kommer se mer. men det var det inte. det var bara en underbar glädjefest över vår gemensamma nyvunna frihet, och det var bara så SJUKT fantastiskt!
slutade vid ringen, fyllekäk med rebecca och erik, och så taxi hem. somnade vid femsnåret, och kände mig bara.... glad.
visst, det har gått ett tag. men det har inte riktigt sjunkit in. det känns sjukt konstigt att inte ha något bestämt till hösten. att ha eget ansvar för det. känns fortfarande som att det blir ett år till. har inte greppat alla jag inte träffat mer. känns som att "vadå, klart vi ses igen? hallå, vi har setts typ varje dag de senaste åren? ofta det kommer ta slut!" fast egentligen är det ju redan slut.... kommer nog bli jätteledsen när det väl går in. men stockholm är inte så stort, och de flesta stannar ju här ett tag till.
efter studenten har allting mest varit fint. var i eskilstuna hos kiwi och badade och grillade och hade det allmänt mysigt. slappat lite, haft domokonmöte, rastat hundar.... i fredags var ju izzy & co i sthlm, så det blev party hard på netgame. sjukt mysigt, även om jag knappast var i skick att dansa med tre timmars sömn i kroppen.
i helgen fyllde jocke år, och jag hämtade upp lite fler spel till mitt mastersystem. najs, najs, NAJS. spelar psychic world och zillion II the tri formation just nu.
den här veckan är också fin, fast sorglig. är i stallet varje dag, typ. hade hoppkurs idag och igår, dressyr onsdag och torsdag. hoppkursen var sjukt bra. orkar inte dra allt egentligen, men det är bara så fint. kände direkt när jag hoppade upp i måndags morse att fan, det är ju här jag hör hemma. världen mellan två hästöron, det är MIN värld! och å hoppning, som är så sjukt! kurserna är underbara jämfört med lektionerna, för vi hoppar så mycket mer och lite mer annorlunda grejer. hade en häst som jag trivs med också.
sorgligt är det därför att antagligen blir det ingen ridning för mig i höst eftersom jag inte sökt jobb än... hatar att det är så, men jag skulle ju "ändå" till japan i vår så.... och där kan jag knappast rida.
igår var det även avskedsmiddag för angel, med glass och film och sånt. kändes inte som ett avsked alls. kändes bara som en träff med vänner. åååh, jag vill inte att hon ska åka. inte alls. men vi träffas en gång till, på tisdag innan hennes plan går. till hong kong. av alla jävla ställen! men hon har sagt att hon kan besöka mig i japan. så sjukt kul!
många, många avsked, och inga verkar vilka gå in riktigt i hjärnan min. så synd, för jag vill ju känna att det är sorgligt nu, inte sen. jag vill hellre ta tårfyllda farväl än komma på flera månader efteråt att det faktiskt VAR ett farväl. men det kommer väl tids nog.
efteråt följde jag med rebecca hem och sov där, och vi hade världens mysigaste samtal. känns som att hon bara naturligt har glidit över från att vara en klasskompis till att bli en tjejpolare, och det känns så skönt! att allt med skolan inte ligger emellan oss längre. jag kommer behålla henne som vän länge, det vet jag i alla fall.
sommaren då, och framtiden? well. den här veckan är som sagt redan fullspäckad med mys. stallet, midsommar, filmtittning och grillning. nästa vecka och veckan därpå är det tomt, men det blir väl en massa avsked för fina fiona och ska ska väl ordna upp lite. fixa klart mitt cv, checka lite grejer med skolan, sånt. måste få ut lite papper och så innan de stänger.
efter det är det arvika och party hard i THE 4-CHAN PARTY VAN. när jag kommer hem från det får jag se.... det är väl då jag borde ta tag i saker. börja söka jobb och sånt. men jag velar. har fortfarande saker jag fick checka och stämma av på några ställen, så jag ska se till att fixa det så fort som möjligt helt enkelt. kanske blir det tyskland en sväng också.
men sen är det nästan alldeles säkert att det blir jobb någonstans, på något sätt. och så förhoppningsvis japan. mina drömmars land.
men först och främst ska jag nog sova, för det har jag inte fått göra ordentligt på flera dagar. börjar bli sliten. resten tänker jag ta som det kommer.
måndag, juni 4
atashi ga samurai de gosaru!
jag vet att de flesta som läser det här inte sysslar med budo, och därför inte kommer fatta allt vad jag snackar om. det här var typ så mycket som jag orkade förklara. ja, och det här inlägget är skitlångt. bear with me. för en gångs skulle ville jag faktiskt skriva allt som hände.
iaido: konsten att dra och hantera ett japanskt svärd
iaito: lätt oslipat träningssvärd i metall
shinken/nihonto: skarpslipat "levande" svärd
kyu: lägre grader, i sporter som karate och judo används färgade bälten för att åtskilja elever av olika kyu-grad, vilket inte förekommer inom iaido. iaido har fyra kyu- grader, som börjar på fyra och går uppåt till ett
dan: första dan/shodan motsvarar svart bälte, inom iaido kan en maximalt få svart bälte av 8e graden, åttonde dan
tameshigiri: övning som går ut på att hugga sönder rullar av stråmattor med skarpslipat svärd kata: förutbestämt rörelsemönster som övas i syfte att effektivisera och perfektionisera rörlsen.
seitei: en iai som är universell och gemensam för alla som utövar iaido. från början framtagen för kendo-utövare.
jodo: stavens väg, konsten att avväpna en svärdsman med hjälp av en smal stav (inget jag sysslar med, så det är nog inte en 100%igt korrekt beskrivning)
helgen har jag spenderat i lilla ellös, i göteborgs skärgård. iaidoseminarium med ishido-sensei, 8-dan hanshin i både iaido och jodo, en av japans mest välrenommerade senseier. till hjälp hade han fem 7-danare och två 6-danare, helt enkelt bland de bästa utövarna i europa. jag har sett fram emot lägret sedan i februari när jag blev informerad om det, och trots att jag inte hade tränat på sex veckor och aldrig tränat i vare sig hakama och gi eller med mitt iaito så var det inte med något annat än förväntan som jag åkte till tekniska högskolan på torsdagsmorgonen, satte mig i en lyxig hyrbil och åkte i sex timmar innan vi slutligen kom fram.
sida och nils framför vår bil. det gick att korrigera värmen med 0.5 grad i den.
när vi kom fram stod både Momiyama-sensei (6-dan iaido, bosatt i sverige) och Ishido-sensei på framsidan. sida presenterade mig och jag hasplade ur mig "hajimemashite, dozo yoroshiku onegaishimasu" vilket nästen verkade vara lite overkill i hans öron, för han bara skrattade.
medan vi väntade på att de andra deltagarna skulle anlända från länder som italien, frankrike, tyskland, nederländerna, finland, littauen och till och med en deltagare så långväga som från jordan packade vi upp och valde strategiska sovplatser.
efter öppningsceremonin vid fem var det träning som gällde direkt. jag fick träna för Chris Mansfield (7-dan, en av de bästa i europa), Chris Baxton (6-dan) samt Renée van Amersfoort (7-dan). vi hann igenom de to första seitei-katorna. Chris Mansfield hade en pedagogik vars like jag aldrig sett maken till. den går ungefär ut på att han gestikulerar, grimaserar och säger så FÅ ord om möjligt. komunikationen blir ungefär "sword! here! not here! this! wrong! eyes! here!" etc. etc.. MYCKET intressant. jag pratade med honom efteråt, och han tycker helt enkelt att ord distraherar, vilket i mångt och mycket faktiskt stämmer. hela kommunikationen blir extremt direkt och effektiv.
efter träningen var det dags för middag. alla måltider lagades och åts på en skola i närheten. innan jag åkte tänkte jag att jag väl skulle få "stå ut" med maten (skolmat, liksom) och göra det bästa av det. hade jag fel eller? första kvällen fick vi en någon underlig risgrynspudding, men som gled ner snabbt med lite sylt. alla måltider var i övrigt fantastiska. frukosbuffén innehöll allt du kan tänka dig; gröt, fil, yoghurt, vegansk yoghurt, nybakat bröd, massor av olika pålägg, grönsaker och färsk frukt. måltiderna var inte dåliga de heller! spagetti och köttfärssås, potatis med rostbiffsliknande kött, kycklingklubbor, allt var bara superbt! jag åt naturligtvis vegetariskt, och inte heller den maten var fy skam. för första gången i mitt liv gick jag äta vegetariska korvar som både smakade och kändes som kött!
vägen ner mot skolan, samt ett par av måltiderna. jag undrar var befolkningen tänkte och trodde om den stadiga ström av hakamaklädda människor som strömmade ner tre gånger om dagen
efter middagen bara hängde vi i allmänhet. folk drack rätt mkt öl (middagen började ungefär vid sju, så det började bli ganska sent) och sådär, vilket jag till en början inte kunde förstå. för mig går inte alkohol ihop med träningsläger alls. efter ett tag kom jag dock på att de flesta som kommer till lägret kanske aldrig träffar varandra annars, och det är deras enda chans att umgås och ha roligt ihop.
jag hade dock roligt på annat sätt, nämligen genom att hjälpa till att rulla tameshigirrullar och inspektera de varor som en kille som heter emil hade med sig. han har tydligen en affär där han säljer shinken, olika sorters knivar, tsubas och även en del andra attiraljer. jag kom över en svärdsväska med bokkenförvaring, vilket jag har velat ha ett tag nu. han plockade även fram tre stycken bokken i någon form av järnek (har jag för mig att han sa). otroligt vackra, om än lite för långa och tunga för mig. på grund av att de var en aning krokiga (inte böjda) var priset nedsatt från 1500kr till 200kr! hälften så mycket som jag gav för mitt kortare bokken i vitek. det slutade nästan oundvikligen med att jag köpte ett. fantastiskt vackert!
tameshigirirullning i mörkret, olika svärd och tubas, min nya väska och mitt nya bokken
på fredagen gick vi upp halv åtta, och hann precis äta frukost (två portioner gröt och massa mackor för mig) och byta om innan träningarna började vid nio. sedan tränade vi till halv ett, gjorde avbrott för lunch och träningen fortsatte vid två och höll på till fem-halv sex. den här dagen fick jag träna för Jock Hopson, en EXTREMT rundlagd 7-danare, samt Momiyama-sensei, 6-dan. vi började med att gå igenom alla seitei-kator, för att därefter köra igenom nummer 3 och 9 lite extra efter som de, som Hopson-sensei sa, "are particularly awful". i vanliga fall hade jag mått skitdåligt över så pass direkt kritik, men så kände jag inte alls när det kom från Hopson-sensei. även fast han i princip kunde skrika till en hel grupp eller en specifik person att det de gjorde var "AWFUL!" eller "HORRIBLE!" så kändes det bara som att han var där för att hjälpa oss att bli bättre.
efteråt körde vi lite graderingsträning, och jag lyckades i princip pricka idealtiden båda gångerna, vilket gjorde mig mycket nöjd. efteråt fick jag dessutom bekräftat av både Momiyama-sensei och Hopson-sensei att jag skulle klara av att köra med iaito på graderingen två dagar senare. och detta efter bara två dagars övning!
Hopson-sensei längst till vänster i bild och Momiyama-sensei längre bort närmast väggen.
efter middagen tränade jag lite hugg själv, och lyckades nästan hitta rätt hassoji, huggvinkel. det är tydligt när en gör det, för det är då det blir ett sånt snyggt svischande ljud. några gånger fick jag till det i alla fall.
den här kvällen drack folk nästan ännu mer än föregående. jag la mig vid halv tolv, men när jag vaknade för att gå på toa vid två så satt det fortfarande människor och drack och pratade! mycket underligt i mina ögon, de kan inte ha fått mycket sömn.
på lördagen skulle jag träna för Ishido-sensei för första gången i mitt liv, och givetvis lyckades jag och sida komma två minuter försent. vi värmde i alla fall upp med lite huggträning. speciellt nukitsuke-huggen tog på min högerarm eftersom jag inte är van vid svärdsvikten och svärdet hela tiden hålls horisontellt. sen gick Ishido-sensei igenom alla tolv seitei-katorna och påpekade viktiga punkter. så jävla intressant att höra honom prata om det! eller ja, höra Andy Watson prata om det, för det är han som tolkar Ishido-senseis japanska.
jag vågade faktiskt ställa några frågor, och ett par gånger fick jag komma fram i mitten och hjälpa till att demonstrera något. ^__^ det roligaste var först när jag skulle visa att västerlänningar hade lite för korta hälsenor för att utföra nån koryu-kata, minns inte namnet. men jag har ju ridit i tio år, så jag kunde lätt böja knäna skitmkt utan att lyfta hälarna från golvet. då blev jag kallad "half japanese" ^__^ och så fick jag en personlig demonstration av den katan, för att jag skulle kunna göra den extra bra. då blev jag lycklig! så ställde jag en fråga på en vändning också, som resulterade att jag fick gå fram och tillbaka över golvet medan senseierna ropade mitt namn så att jag vände för att visa att vändningen är naturlig. ^__^ jag är ball!
ovan: Ishido-sensei (mannen med grå/vita håret) instruerar oss på en kata.
under: trångt, trångt, trångt när ca 60 iaido-kas ska dela på utrymmet. spot me! Andy Watson är f.ö. mannen närmast i vänsterkanten.
att de fick veta mitt namn visade sig också vara extremt bra, för det gjorde att jag fick massa personlig hjälp av Andy Watson som stod nära mig under eftermiddagen. ^^ vi hade även lite fri träning, och då hjälpte han mig jättemycket med en kata och sådär. ska försöka tänka på det han sa i de övriga katorna också. tränade massa noto (att sätta tillbaka svärdet i skidan) också, det blev rätt bra tillslut.
till sist tränade vi två koryu-kator, om enligt samuel (jag har ju aldrig träänat koryu) är de två jävligaste som finns, typ. =D bl.a. den som jag då skulle vara bra på. den tyckte jag inte var så farlig....
på kvällen var det sayonara party. =D vi fick jättegod mat och lekte lekar, sen drack alla sprit. inte jag då, träning 08.45 nästa dag plus planerad tameshigiriträning till 07.00. jag hamnade i en extremt filosofisk diskussion mellan Chris Mansfield och emil, som gick i extremt intressanta cirklar, och jag skojar inte. på ett sätt blev jag väldigt imponerad av Mansfield, på ett sätt vågar jag inte riktigt lita på det han sa. jag kan dock säga att han gjorde ett så pass imponerande intryck på mig att han faktiskt fick mig att gråta inte för att jag blev ledsen, och inte av glädje heller. bara av att bli så fantastiskt berörd. jag hoppas bara att jag en dag kan komma att närma mig de insikter som han har vunnit.
efteråt satt jag mestadels och pratade med Andy som smickrande nog påstod att han trodde att jag redan hade tagit 1-kyu första gången han såg mig träna (och vid det tillfället hade jag bara 4-kyu, tre grader under). han sa även att jag helt säkert skulle klara min gradering till 3-kyu. vi pratade en del om iaido och tameshigiri och olika saker, mycket trevligt var det. tillslut stupade jag dock i säng och somnade på en sekund ungefär.
på söndagen försov jag mig gravt och missade min tameshigiriträning. lyckades dock byta om på 5 min från pyjamas till hakama etc, och kom på så sätt i tid till träningen som inleddes med gruppfoto för alla deltagare. eftersom vi skulle ha gradering senare delades vi in i grupper och tränade de kator som skulle vara obligatoriska på graderingen (dock inte för mig, jag skulle få välja fritt). jag fick träna för Renée-sensei, och vi gick igenom ettan, fyran, sjuan och tian. mycket lärorikt. jag fick en del bra rättningar, även om jag själv bara hade tänkt köra ettan och sjuan av dem som vi gick igenom.
gruppfoto med nästan alla deltagare på seminariumet. hoho, det här fotot sög typ. ^^
efter det relativt korta (1½timme) träningspasset var det dags för gradering. i pausen innan graderingen lyckades jag få ett par ord med Ishido-sensei. han frågade om jag skulle gradera, och när jag sa ja frågade han "1-kyu or 1-dan?" JAG BLEV SÅ GLAD! Ishido-sensei trodde alltså att jag skulle gradera till en två eller tre snäpp högre grad än jag skulle! jag ursäktade mig naturligtvis och sa att jag bara tränat sedan augusti. jag gick runt och skröt om det hela tiden sen. <3>stod jag på läktaren och tittade på, trots att det egentligen är skittråkigt. direkt efteråt körde vi en avslutningsceremoni, och så var seminariet slut. vilket även betydde att det var dags för min gradering. nervöst! tack vare Andys och Ishido-senseis kommentarer kände jag mig dock väldigt säker på att klara mig. jag körde kata ett, fem, sex, sju och tolv, vilket inte säger er någonting. efteråt fick jag tips av Rolf-sensei att träna upp styrkan i handlederna, så nu blir det gymkort i sommar. < 3
t.v: jag under gradering
t.h: instruktioner från Momiyama-sensei efter graderingen
jag klarade mig för övrigt. ^__^
efter graderingen gick vi ut på gräsmattan när sidan övade tameshigiri. han lyckades nästan med ett do-hugg (horsontellt hugg). när han var klar så emil att nu var det min tur! =D yay! jag fick först känna igenom svärdet. det var MYCKET tyngre än mitt vanliga svärd, vilket gjorde att jag fick svårt att kontrollera det. efter ett par minuter var det dock dags att ge sig på mattrullen. jag högg som jag alltid brukar göra, och svärdet gled som genom smör. hände bara en liten liten stöt i handleden när bladet gick in i mattan, sen ingenting. på ett sätt hade jag nog förväntat mig mer av tameshigirin, så fruktansvärt roligt var det inte att choppa loss. men men, en kan inte få allt. ^_^
efter tameshigirin tog jag maaaassaaaa posebilder med mitt svärd. < 3
yes, jag är en poserhora. vad ska DU göra åt saken?
efter fotograferingen var det dags att snabbt som attan knöla ner packningen i väskan och springa till lunchen. efteråt fick jag tillfälle att prata lite med Ishido-sensei igen, vilket var trevligt, men nervöst. jag tror att han tyckte att jag var rolig.
mest för att jag är väldigt "ojapansk" och ibland väldigt direkt och spontan. säger saker utan att tänka efter, typ. det hela slutade med att han började kalla mig sin grand daughter. ^^ nils påpekade också att när han reste sig upp för att gå, så var det bara mig han skakade hand med. det hade jag inte ens tänkt på, men jag blev glad. < 3
jag och sensei ler fånigt tillsammans. < 3
efter det var det bara att stuva in sina saker i bilen och åka hem. jag sov i princip hela resan.
den här helgen var helt underbar, och verkligen värd varenda krona att åka på. på ett sätt så har jag lärt mig massor, på ett annat sätt har jag inte lärt mig någonting. men jag har börjat ana saker jag inte kände till förut. jag har fått en otrolig motivering till att fortsätta förbättra och träna upp min iai så att jag kan förtjäna en plats i senseis dojo. jag ska koncentrera mig mer på mina kator, min metsuke, på alla de mentala bitarna. jag vill även arbeta mer med att införliva iaidon i mitt övriga liv.
det är så mycket så det går inte ens att skriva en tiondel. det är som att en dörr har öppnats, och jag är inte igenom än men jag ser rakt igenom dörrposten.
jag vill dit. jag vill verkligen dit. någonstans vet jag att jag kommer att nå fram. iaido är så mycket mer än jag först tänkte att det skulle vara. återstår att se hur mycket mer jag kan vara.
iaido: konsten att dra och hantera ett japanskt svärd
iaito: lätt oslipat träningssvärd i metall
shinken/nihonto: skarpslipat "levande" svärd
kyu: lägre grader, i sporter som karate och judo används färgade bälten för att åtskilja elever av olika kyu-grad, vilket inte förekommer inom iaido. iaido har fyra kyu- grader, som börjar på fyra och går uppåt till ett
dan: första dan/shodan motsvarar svart bälte, inom iaido kan en maximalt få svart bälte av 8e graden, åttonde dan
tameshigiri: övning som går ut på att hugga sönder rullar av stråmattor med skarpslipat svärd kata: förutbestämt rörelsemönster som övas i syfte att effektivisera och perfektionisera rörlsen.
seitei: en iai som är universell och gemensam för alla som utövar iaido. från början framtagen för kendo-utövare.
jodo: stavens väg, konsten att avväpna en svärdsman med hjälp av en smal stav (inget jag sysslar med, så det är nog inte en 100%igt korrekt beskrivning)
helgen har jag spenderat i lilla ellös, i göteborgs skärgård. iaidoseminarium med ishido-sensei, 8-dan hanshin i både iaido och jodo, en av japans mest välrenommerade senseier. till hjälp hade han fem 7-danare och två 6-danare, helt enkelt bland de bästa utövarna i europa. jag har sett fram emot lägret sedan i februari när jag blev informerad om det, och trots att jag inte hade tränat på sex veckor och aldrig tränat i vare sig hakama och gi eller med mitt iaito så var det inte med något annat än förväntan som jag åkte till tekniska högskolan på torsdagsmorgonen, satte mig i en lyxig hyrbil och åkte i sex timmar innan vi slutligen kom fram.
sida och nils framför vår bil. det gick att korrigera värmen med 0.5 grad i den.
när vi kom fram stod både Momiyama-sensei (6-dan iaido, bosatt i sverige) och Ishido-sensei på framsidan. sida presenterade mig och jag hasplade ur mig "hajimemashite, dozo yoroshiku onegaishimasu" vilket nästen verkade vara lite overkill i hans öron, för han bara skrattade.
medan vi väntade på att de andra deltagarna skulle anlända från länder som italien, frankrike, tyskland, nederländerna, finland, littauen och till och med en deltagare så långväga som från jordan packade vi upp och valde strategiska sovplatser.
efter öppningsceremonin vid fem var det träning som gällde direkt. jag fick träna för Chris Mansfield (7-dan, en av de bästa i europa), Chris Baxton (6-dan) samt Renée van Amersfoort (7-dan). vi hann igenom de to första seitei-katorna. Chris Mansfield hade en pedagogik vars like jag aldrig sett maken till. den går ungefär ut på att han gestikulerar, grimaserar och säger så FÅ ord om möjligt. komunikationen blir ungefär "sword! here! not here! this! wrong! eyes! here!" etc. etc.. MYCKET intressant. jag pratade med honom efteråt, och han tycker helt enkelt att ord distraherar, vilket i mångt och mycket faktiskt stämmer. hela kommunikationen blir extremt direkt och effektiv.
efter träningen var det dags för middag. alla måltider lagades och åts på en skola i närheten. innan jag åkte tänkte jag att jag väl skulle få "stå ut" med maten (skolmat, liksom) och göra det bästa av det. hade jag fel eller? första kvällen fick vi en någon underlig risgrynspudding, men som gled ner snabbt med lite sylt. alla måltider var i övrigt fantastiska. frukosbuffén innehöll allt du kan tänka dig; gröt, fil, yoghurt, vegansk yoghurt, nybakat bröd, massor av olika pålägg, grönsaker och färsk frukt. måltiderna var inte dåliga de heller! spagetti och köttfärssås, potatis med rostbiffsliknande kött, kycklingklubbor, allt var bara superbt! jag åt naturligtvis vegetariskt, och inte heller den maten var fy skam. för första gången i mitt liv gick jag äta vegetariska korvar som både smakade och kändes som kött!
vägen ner mot skolan, samt ett par av måltiderna. jag undrar var befolkningen tänkte och trodde om den stadiga ström av hakamaklädda människor som strömmade ner tre gånger om dagen
efter middagen bara hängde vi i allmänhet. folk drack rätt mkt öl (middagen började ungefär vid sju, så det började bli ganska sent) och sådär, vilket jag till en början inte kunde förstå. för mig går inte alkohol ihop med träningsläger alls. efter ett tag kom jag dock på att de flesta som kommer till lägret kanske aldrig träffar varandra annars, och det är deras enda chans att umgås och ha roligt ihop.
jag hade dock roligt på annat sätt, nämligen genom att hjälpa till att rulla tameshigirrullar och inspektera de varor som en kille som heter emil hade med sig. han har tydligen en affär där han säljer shinken, olika sorters knivar, tsubas och även en del andra attiraljer. jag kom över en svärdsväska med bokkenförvaring, vilket jag har velat ha ett tag nu. han plockade även fram tre stycken bokken i någon form av järnek (har jag för mig att han sa). otroligt vackra, om än lite för långa och tunga för mig. på grund av att de var en aning krokiga (inte böjda) var priset nedsatt från 1500kr till 200kr! hälften så mycket som jag gav för mitt kortare bokken i vitek. det slutade nästan oundvikligen med att jag köpte ett. fantastiskt vackert!
tameshigirirullning i mörkret, olika svärd och tubas, min nya väska och mitt nya bokken
på fredagen gick vi upp halv åtta, och hann precis äta frukost (två portioner gröt och massa mackor för mig) och byta om innan träningarna började vid nio. sedan tränade vi till halv ett, gjorde avbrott för lunch och träningen fortsatte vid två och höll på till fem-halv sex. den här dagen fick jag träna för Jock Hopson, en EXTREMT rundlagd 7-danare, samt Momiyama-sensei, 6-dan. vi började med att gå igenom alla seitei-kator, för att därefter köra igenom nummer 3 och 9 lite extra efter som de, som Hopson-sensei sa, "are particularly awful". i vanliga fall hade jag mått skitdåligt över så pass direkt kritik, men så kände jag inte alls när det kom från Hopson-sensei. även fast han i princip kunde skrika till en hel grupp eller en specifik person att det de gjorde var "AWFUL!" eller "HORRIBLE!" så kändes det bara som att han var där för att hjälpa oss att bli bättre.
efteråt körde vi lite graderingsträning, och jag lyckades i princip pricka idealtiden båda gångerna, vilket gjorde mig mycket nöjd. efteråt fick jag dessutom bekräftat av både Momiyama-sensei och Hopson-sensei att jag skulle klara av att köra med iaito på graderingen två dagar senare. och detta efter bara två dagars övning!
Hopson-sensei längst till vänster i bild och Momiyama-sensei längre bort närmast väggen.
efter middagen tränade jag lite hugg själv, och lyckades nästan hitta rätt hassoji, huggvinkel. det är tydligt när en gör det, för det är då det blir ett sånt snyggt svischande ljud. några gånger fick jag till det i alla fall.
den här kvällen drack folk nästan ännu mer än föregående. jag la mig vid halv tolv, men när jag vaknade för att gå på toa vid två så satt det fortfarande människor och drack och pratade! mycket underligt i mina ögon, de kan inte ha fått mycket sömn.
på lördagen skulle jag träna för Ishido-sensei för första gången i mitt liv, och givetvis lyckades jag och sida komma två minuter försent. vi värmde i alla fall upp med lite huggträning. speciellt nukitsuke-huggen tog på min högerarm eftersom jag inte är van vid svärdsvikten och svärdet hela tiden hålls horisontellt. sen gick Ishido-sensei igenom alla tolv seitei-katorna och påpekade viktiga punkter. så jävla intressant att höra honom prata om det! eller ja, höra Andy Watson prata om det, för det är han som tolkar Ishido-senseis japanska.
jag vågade faktiskt ställa några frågor, och ett par gånger fick jag komma fram i mitten och hjälpa till att demonstrera något. ^__^ det roligaste var först när jag skulle visa att västerlänningar hade lite för korta hälsenor för att utföra nån koryu-kata, minns inte namnet. men jag har ju ridit i tio år, så jag kunde lätt böja knäna skitmkt utan att lyfta hälarna från golvet. då blev jag kallad "half japanese" ^__^ och så fick jag en personlig demonstration av den katan, för att jag skulle kunna göra den extra bra. då blev jag lycklig! så ställde jag en fråga på en vändning också, som resulterade att jag fick gå fram och tillbaka över golvet medan senseierna ropade mitt namn så att jag vände för att visa att vändningen är naturlig. ^__^ jag är ball!
ovan: Ishido-sensei (mannen med grå/vita håret) instruerar oss på en kata.
under: trångt, trångt, trångt när ca 60 iaido-kas ska dela på utrymmet. spot me! Andy Watson är f.ö. mannen närmast i vänsterkanten.
att de fick veta mitt namn visade sig också vara extremt bra, för det gjorde att jag fick massa personlig hjälp av Andy Watson som stod nära mig under eftermiddagen. ^^ vi hade även lite fri träning, och då hjälpte han mig jättemycket med en kata och sådär. ska försöka tänka på det han sa i de övriga katorna också. tränade massa noto (att sätta tillbaka svärdet i skidan) också, det blev rätt bra tillslut.
till sist tränade vi två koryu-kator, om enligt samuel (jag har ju aldrig träänat koryu) är de två jävligaste som finns, typ. =D bl.a. den som jag då skulle vara bra på. den tyckte jag inte var så farlig....
på kvällen var det sayonara party. =D vi fick jättegod mat och lekte lekar, sen drack alla sprit. inte jag då, träning 08.45 nästa dag plus planerad tameshigiriträning till 07.00. jag hamnade i en extremt filosofisk diskussion mellan Chris Mansfield och emil, som gick i extremt intressanta cirklar, och jag skojar inte. på ett sätt blev jag väldigt imponerad av Mansfield, på ett sätt vågar jag inte riktigt lita på det han sa. jag kan dock säga att han gjorde ett så pass imponerande intryck på mig att han faktiskt fick mig att gråta inte för att jag blev ledsen, och inte av glädje heller. bara av att bli så fantastiskt berörd. jag hoppas bara att jag en dag kan komma att närma mig de insikter som han har vunnit.
efteråt satt jag mestadels och pratade med Andy som smickrande nog påstod att han trodde att jag redan hade tagit 1-kyu första gången han såg mig träna (och vid det tillfället hade jag bara 4-kyu, tre grader under). han sa även att jag helt säkert skulle klara min gradering till 3-kyu. vi pratade en del om iaido och tameshigiri och olika saker, mycket trevligt var det. tillslut stupade jag dock i säng och somnade på en sekund ungefär.
på söndagen försov jag mig gravt och missade min tameshigiriträning. lyckades dock byta om på 5 min från pyjamas till hakama etc, och kom på så sätt i tid till träningen som inleddes med gruppfoto för alla deltagare. eftersom vi skulle ha gradering senare delades vi in i grupper och tränade de kator som skulle vara obligatoriska på graderingen (dock inte för mig, jag skulle få välja fritt). jag fick träna för Renée-sensei, och vi gick igenom ettan, fyran, sjuan och tian. mycket lärorikt. jag fick en del bra rättningar, även om jag själv bara hade tänkt köra ettan och sjuan av dem som vi gick igenom.
gruppfoto med nästan alla deltagare på seminariumet. hoho, det här fotot sög typ. ^^
efter det relativt korta (1½timme) träningspasset var det dags för gradering. i pausen innan graderingen lyckades jag få ett par ord med Ishido-sensei. han frågade om jag skulle gradera, och när jag sa ja frågade han "1-kyu or 1-dan?" JAG BLEV SÅ GLAD! Ishido-sensei trodde alltså att jag skulle gradera till en två eller tre snäpp högre grad än jag skulle! jag ursäktade mig naturligtvis och sa att jag bara tränat sedan augusti. jag gick runt och skröt om det hela tiden sen. <3>stod jag på läktaren och tittade på, trots att det egentligen är skittråkigt. direkt efteråt körde vi en avslutningsceremoni, och så var seminariet slut. vilket även betydde att det var dags för min gradering. nervöst! tack vare Andys och Ishido-senseis kommentarer kände jag mig dock väldigt säker på att klara mig. jag körde kata ett, fem, sex, sju och tolv, vilket inte säger er någonting. efteråt fick jag tips av Rolf-sensei att träna upp styrkan i handlederna, så nu blir det gymkort i sommar. < 3
t.v: jag under gradering
t.h: instruktioner från Momiyama-sensei efter graderingen
jag klarade mig för övrigt. ^__^
efter graderingen gick vi ut på gräsmattan när sidan övade tameshigiri. han lyckades nästan med ett do-hugg (horsontellt hugg). när han var klar så emil att nu var det min tur! =D yay! jag fick först känna igenom svärdet. det var MYCKET tyngre än mitt vanliga svärd, vilket gjorde att jag fick svårt att kontrollera det. efter ett par minuter var det dock dags att ge sig på mattrullen. jag högg som jag alltid brukar göra, och svärdet gled som genom smör. hände bara en liten liten stöt i handleden när bladet gick in i mattan, sen ingenting. på ett sätt hade jag nog förväntat mig mer av tameshigirin, så fruktansvärt roligt var det inte att choppa loss. men men, en kan inte få allt. ^_^
efter tameshigirin tog jag maaaassaaaa posebilder med mitt svärd. < 3
yes, jag är en poserhora. vad ska DU göra åt saken?
efter fotograferingen var det dags att snabbt som attan knöla ner packningen i väskan och springa till lunchen. efteråt fick jag tillfälle att prata lite med Ishido-sensei igen, vilket var trevligt, men nervöst. jag tror att han tyckte att jag var rolig.
mest för att jag är väldigt "ojapansk" och ibland väldigt direkt och spontan. säger saker utan att tänka efter, typ. det hela slutade med att han började kalla mig sin grand daughter. ^^ nils påpekade också att när han reste sig upp för att gå, så var det bara mig han skakade hand med. det hade jag inte ens tänkt på, men jag blev glad. < 3
jag och sensei ler fånigt tillsammans. < 3
efter det var det bara att stuva in sina saker i bilen och åka hem. jag sov i princip hela resan.
den här helgen var helt underbar, och verkligen värd varenda krona att åka på. på ett sätt så har jag lärt mig massor, på ett annat sätt har jag inte lärt mig någonting. men jag har börjat ana saker jag inte kände till förut. jag har fått en otrolig motivering till att fortsätta förbättra och träna upp min iai så att jag kan förtjäna en plats i senseis dojo. jag ska koncentrera mig mer på mina kator, min metsuke, på alla de mentala bitarna. jag vill även arbeta mer med att införliva iaidon i mitt övriga liv.
det är så mycket så det går inte ens att skriva en tiondel. det är som att en dörr har öppnats, och jag är inte igenom än men jag ser rakt igenom dörrposten.
jag vill dit. jag vill verkligen dit. någonstans vet jag att jag kommer att nå fram. iaido är så mycket mer än jag först tänkte att det skulle vara. återstår att se hur mycket mer jag kan vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
