rida rida ranka, hästen heter cascada

precis hemkommen från stallet och sista ridlektionen på bra många månader.

känns helt fel. det har, givetvis, inte gått in än. precis som allt det andra. men sorgligt ändå, och sigur rós har sällan passat så bra.


på teorin gick vi igenom hästens form, vilket var otroligt nyttig. på ett sätt känns det som att den här kursen, till skillnad från dressyrkursen jag red i vintras, verkligen har pushat mig mot nästa nivå istället för att hålla mig på den jag redan låg på.
red cascada idag med. underbara, underbara häst. jag älskar henne. det var precis som att fortsätta från gårdagen direkt. vi fortsatte jobba på böjda spår på olika sätt, men mycket övergångar. galoppövergångarna var särskilt nyttiga för henne, där kände jag hur hon verkligen kom igång och fick upp flåset lite. tog inte alls lång tid innan hon stundtals gick i form, men en hutlöst låg sådan. hon ligger bakom lod nästan hela tiden, så det är bara att driva, driva, driva och hålla på ytter.

det kan låta paradoxalt, men en av de härligaste känslorna är när det verkligen bränner i innerlåren och en sitter och flåsar med öppen mun, och samtidigt vet en att det är minst halva lektionen kvar.

idag fick jag verkligen igenom henne. hon tog skänklarna så fint, speciellt vänster ytter (när den var ytter då). och visst, jag håller lite mycket i handen ibland, jag borde vara mer aktiv med halvhalterna och se till att få igenom ställningarna mer. men jag är sjukt nöjd med mitt benarbete. driva, driva, driva, driva. det är så sjukt hur mycket det egentligen krävs. liksom, en TROR att en driver, att en håller igång gångarten, men det räcker ju aldrig egentligen. det krävs så sjukt mycket driv.

och nej, hon ligger inte stadigt än. delvis för att hon är vinglig, mest för att jag är ostadig och inte har orken riktigt för att verkligen hålla fast henne och fortsätta rida. men jag kunde hålla henne något varv, jag kunde hålla henne i övergången mellan vänsterställd och högerställd, och för mig är det mycket. det är sjukt mycket mer än vad jag brukar lyckas med.


känns både underbart och hemskt. underbart att få avsluta med att prestera på topp, med en fantastisk lektion på en underbar häst. men hemskt att jag inte kan bygga vidare på det. att jag inte kan komma imorgon igen och rida ÄNNU bättre. eller ens i höst igen. för jag vet att OM det blir som jag tänker, två år tills jag rider igen, då vet jag att jag inte kommer vara så här bra. knappast.


får jag jobb i höst kommer jag definitivt unna mig åtminstone en lektion i veckan. jag måste ge mig själv det, för att inte tappa eller slarva bort det här. den här känslan. den här jävla ridningen. jag ska aldrig låta hästarna glida ur mitt liv, det varken får eller kan hända. jag älskar det för mycket, verkligen för mycket.


livet med utsikt mellan ett par hästöron. det är MITT liv. kommer alltid att vara. kärleken till hästarna är en av de saker som verkligen varit, är och alltid kommer att vara bestående i mitt liv. jag har fått tolv år av dem, och jag skriver så mycket medveten om att det inte är jag som gett dem tolv år av mitt liv utan att det är just det omvända som råder. ingenting kan ens komma i närheten av att ersätta känslan av en hästrygg under sig, känslan av perfekt samarbete och två viljor som med ens förenas till en. en känsla jag inte kan uppleva med något annat djur eller någon annan människa.

hästar är inte en hobby. det är en livsstil. min livsstil. hela livet.