idag var jag och dansade. träffade DDRLee och viru, samt virus brorsa. det var tre vligt först, för jag kunde köra 2player med dem vilket i princip innebär at jag kan dansa massa svåra låtar och faila eftersom jag alltid dansar med folk som är bättre än mig och klarar låten.

efter att de hade gått gick det svindåligt. fick jättemånga omgångar när jag failade på första, vilket kändes helt värdelöst. insåg tillslut att jag klarar typ inga femmor fast jag tror det, jag klarar bara de lätta. jag svär, jag klarar säkert inte ens svåra fyror. klarar bara lättaste sexan, lättaste hard-sexan o.s.v. i oändlighet. dessutom fortsatte jag faila massor på låtar som jag klarat 2-3 ggr innan.
jag är nog egentligen alldeles för känslig för atmosfärer. så fort det finns kompisar omkring mig som kan heja på mig och som jag kan snacka med emellan och titta på, då går det oftast bra för då kan jag fokusera på dem. när jag dansar själv kan jag fokusera så jävla mycket på mig och då blir det autofail. dåligt.kan liksom inte hålla humöret uppe själv. och så blir jag alldeles för självmedveten och tänker för mkt på vad jag håller på med. det är också autofail.

anyways, efter tre försök så klarade jag i alla fall en svinlätt hard-sjua, anubis. jag gillar den låten i allmänhet. så jag blev lite glad ändå. men nästa gång ska jag se till att gå och dansa med kazy, syaoran eller nån från nekonabe. blir nog bäst så ändå.


bäst idag var dock att nån tipsade mig om att det finns ITG och ITG2-packs till stepmania. så när jag kom hem googlade jag upp dem och hittade iaf ITG2-packet. laddade ner, kopierade alla musikfiler till en egen ITG2-mapp och la in alla i winamp. nu ska jag lyssna på ITG-musik tills jag dör. <3 måste skynda mig att köpa ny mediaspelare också, så att jag kan sprida musiken till ALLA ÖVERALLT. det vore väldigt mycket äg, yes indeed!


men seriöst, går det inte bättre nästa gång jag dansar, då jävlar....

det här med barn då.

jag har länge varit totalt anti att skaffa egna barn, och ungefär följande orsaker:

1. ekologi
hänvisar främst till VHEMT, som kan förklara bättre och mer detaljerat. men i stort sett går det ut på att människor påverkar miljön negativt. dels genom vår livsstil (här i väst), dels genom att vi är aningens för många och förökar oss som mördarbakterier. om jag tar beslutet att inte producera ett barn så har jag genom det enda beslutet sparat in ett helt liv av konsumtion och ekologisk påverkan.

2. graviditet
vilket är en ganska oundviklig del av att skaffa ett barn. tanken på att vara gravid gör mig mer än skräckslagen. det är det värsta jag kan tänka mig att gå igenom. tanken på att en liten äcklig cellklump ska parasitera på min kropp och suga ut min själv och min livskraft på äkta alienmanér är vidrig. graviditeten slutar också i en förlossning, vilket om möjligt är ännu värre. tror inte jag behöver gå närmare in på varför.

3. barns natur
barn skriker, barn spyr, barn är idioter. sen växer de upp och blir tonåringar, vilket är om möjligt ÄNNU värre. visst, de är söta och smajliga också, men det är ju en uppenbar lurendrejeriteknik för att kunna hugga en i ryggen/utnyttja ens goda vilja maximalt. jag vet, för jag har varit ett barn och jag är tonåring.

4. egen oförmåga
jag tror inte att jag skulle bli en speciellt bra mamma. jag fungerar ganska skevt på olika sätt, har varit psykiskt sjuk länge och kommer kanske alltid vara det. att ha ett eget barn är på ett sätt som att ta alla mina vardagliga ångestmoment och komprimera dem in i en halvmeter lång fyra kilo tung köttklump. tro mig, det blir väldigt mycket ångest i väldigt liten volym. att ha en människa som som är helt beroende av mig och som jag ska forma till något välfungerande är om möjligt ännu mer skrämmande än en graviditet.
det är också detta som talar emot att jag skulle adoptera, vilket är min enda rimliga chans.


men. idag träffade jag mitt sjunde kusinbarn för första gången. han är två veckor gammal, jätteliten och självklart sötast i världen. hallå, bebisar är designade för att utstråla "TA HAND OM MIG" på ett så ultimat sätt som möjligt. >.<>

idag har vi firat med släkten som vanligt. det var mysigt och kul. vi skrattar mycket. vi gjorde allt enligt tradition, och så tittade vi på en dokumentär om pingviner. den var jättesöt. speciellt alla små ulliga bebisar.
vi tog familjefoton också, jag ser jättekutryggad ut. men jag hänger mest på mamma. och sen är jag knappast längst i familjen heller, men 10cm klack hjälper en bit!


när mamma, jag och jocke hade kommit hem öppnade vi paket. mina klappar synes nedan.



jag är supernöjd, fick bara saker jag önskade mig. saker som inte syns på bilden är en ask toffeefee och 100kr från morfar som går raka vägen ner i ITG-kassan.

senare på kvällen åt vi risgrynsgröt och sådär. jättemys! fast vi fick ta mandlar själva, så det blev inga önskningar.... går ju inte att önska på en mandel som en lagt på sin gen tallrik.


annars tänkte jag skriva några ord om bortskämdhet, som är ett ämne som ofta kommer upp vid jul och födelsedagar. folk jämför vad de får, gnäller och blir avundsjuka. jag medger gärna att jag är avundsjuk på dem som har det bättre än mig och får mer saker. det är nog bara naturligt. dessutom har inte vi det så bra ställt i min familj, så jag har lärt mig att jag inte kan få allt och att vissa saker helt enkelt är utom räckhåll.
ofta gnäller jag på folk som får mycket, men ibland förstår inte folk att det handlar om just min avundsjuka, utan de tar åt sig och känner skuld över att de inte uppskattar sina grejer tillräckligt mycket, eller att de är för bortskämda. men jag tycker att det är väldigt stor skillnad. jag kan vara jätteavis på en person utan att för den sakens skulle tycka att den är äckligt bortskämd. bortskämdhet är inget som automatiskt kommer med pengar och saker.
det jag mest stör mig på är just de människor som har det väldigt bra utan att ha perspektiv och förstånd nog att inse att alla inte har det lika bra som dem. folk som utgår från att alla andra har pengar och att pengar inte är en stor grej. och då är det fortfarande inte sakerna jag stör mig på, utan just attityden.

de flesta människor som jag känner som har det bra är väldigt trevliga och uppskattar sina saker väldigt mycket. de är inte bortskämda, för de har perspektiv på sin egen situation. jag anstränger mig också för att ha perspektiv på min egen situation. perspektiv är en bra grej.


och slutligen:
god jul till de få personer som läser det här. ^^

är det ens någon? skriv gärna en kommentar så jag får veta vilka ni är isf!

idag har varit en perfekt början på jullovet.

först låg jag i sängen till typ två. okej, ett. sen drack jag te som en del i min nya kampanj att inte äta så jävla mkt socker.
vid tre drog jag in till stan. shoppade alla mina julklappar på ca 30min = I RULE. köpte även massa kartonger och band, eftersom jag är en presentinslagningsnörd. it's true!

när julshoppingen var över tog jag en promenad bort till netgame. träffade kazy och dansade en del. klarade min första hard-låt (why me?) och fick 76.38 på den. fett stolt jag är över det! för nio dagar sedan klarade jag min första fyra, nu klarar jag typ alla fyror (nästan), ganska många femmor och två sexor varav en hard. ^^ målet är att komma upp till sexor innan årsskiftet, det vore äg.
watashi wa sutaru!

åkte hem, käkade och drog till stallet. fick en cp-häst. eh, nej, inte riktigt. men häst som är hypersvårriden. typ inga muskler, hur känslig som helst i munnen, allmänt tjurig samt okunnig. jag spände mig som en tok, vilket naturligtvis fick allting att gå lite mer åt helvete. men jag kom in i det efter ett tag. var dock helt meningslöst att ens försöka sig på att galoppera.

på bussen hem träffade jag angel från klassen, helt otroligt! hon bor liksom i bromma! hon hade varit på julmiddag hos nån i tolkiensällskapet, och var på väg hem. aw, hon är så himla söt!


nu ska jag sova. imorgon kommer karin hit och hjälper mig städa mitt rum. det.... behövs. det ser minst sagt ut som skit här. och jag måste rädda familjefriden.

idag bläddrade jag i gamla skolkataloger och var nostalgisk. egentligen hatar jag sånt. och så hatar jag bilder på barn. speciellt på såna barn som jag vet hur det gick för sen. så mina skolkataloger är rätt hemska. på var och varannan vet jag liksom att den lilla söta sexåringen som ler in i kameran precis som alla andra började knarka redan i sexan, och efter sjuan sågs den aldrig till igen. och ändå står vi alla där på rad och ler och vet inte ett jävla skit om hur illa det ska gå för många av oss. sånt tycker jag är tragiskt.

när jag ser tillbaka så tycker jag att hela livet känns så himla determinerat. jag vet i och för sig inte hur det skulle kunna kännas på något annat sätt, men ändå. det känns aldrig som om vi hade något val, någon av oss. det är så maktlöst på något sätt. innan vi hade hunnit förstå vad vi egentligen höll på med så var det redan försent.

och det är klart att det gick bra för många också. det är inte som att gatorna här är fyllda av knarkare eller kriminella. men det finns så mycket omständigheter här som ingen egentligen kan rå över men som ändå skördar väldigt många offer. det tycker jag också är tragiskt.