vilja våga

idag bläddrade jag i gamla skolkataloger och var nostalgisk. egentligen hatar jag sånt. och så hatar jag bilder på barn. speciellt på såna barn som jag vet hur det gick för sen. så mina skolkataloger är rätt hemska. på var och varannan vet jag liksom att den lilla söta sexåringen som ler in i kameran precis som alla andra började knarka redan i sexan, och efter sjuan sågs den aldrig till igen. och ändå står vi alla där på rad och ler och vet inte ett jävla skit om hur illa det ska gå för många av oss. sånt tycker jag är tragiskt.

när jag ser tillbaka så tycker jag att hela livet känns så himla determinerat. jag vet i och för sig inte hur det skulle kunna kännas på något annat sätt, men ändå. det känns aldrig som om vi hade något val, någon av oss. det är så maktlöst på något sätt. innan vi hade hunnit förstå vad vi egentligen höll på med så var det redan försent.

och det är klart att det gick bra för många också. det är inte som att gatorna här är fyllda av knarkare eller kriminella. men det finns så mycket omständigheter här som ingen egentligen kan rå över men som ändå skördar väldigt många offer. det tycker jag också är tragiskt.