The Flaming Lips

nu ska jag säga varför The Flaming Lips är perfekt att lyssna på när en är deppig.

inte alls för att det gör mig positiv.


för att från första gången jag hörde en låt dem kan jag inte lyssna på dem utan att gråta hysteriskt.

"will the fight for our sanity
be the fight of our lives?"

sömn

jag är sjukt trött.

idag var det möte i fem timmar. pallar inte. det enda positiva var ju beslutet som togs på slutet. annars orkar jag inte. pallar inte attityden hos vissa, pallar inte kritiken som jag fått höra rätt mkt nu. vet om det är sant, men hur mkt jag än försöker ignorera det är det inte kul att få höra att en är den arrangör som får mest klagomål och att ingen vill jobba med en.

JA, jag vet att jag är kass på det mesta men snälla: SÄG det. annars kan jag aldrig förbättra mig.


jag har inte tagit min medicin sedan i torsdags kväll och håller på att krascha totalt. intelligent, eller hur? not. jag hatar att sju piller om dagen är skillnaden mellan att vara lagom depressiv eller att ha ångest som försöker klösa ögonen ur en och skicka en till akuten. couldn't emphasize that enough, could I? ne.


imorgon blir det terapi (vem har inte gjort sin läxa?) och sedan lkpg. det blir i alla fall roligt.


jag diggar syaoran som fan. tack för att du finns. vi kommer jobba så jävla bra ihop. fast vi har craploads of shit (snygg språkredundans, eller hur?) att göra vet jag att vi kommer göra det bra. vi är ett team. vi vill samma saker, på samma sätt. vi kommer fixa det här, och det kommer att bli bäst.


vill skriva om massa annat också, men får ta det ngn annan gång, kanske när jag är hemma igen. just nu orkar jag bara inte.


vill bara sova.

sex sanningar

det var kul, jag kör igen:

1. i vanliga fall kliver en i princip ALLTID av ett t-banetåg till vänster i färdriktningen. men jag bor vid en slutstation, vilket betyder att en både kan gå av till vänster och höger (beroende på vilket spår som är ledigt). jag har lärt mig att känna igen när/om tåget växlar spår och jag ÄLSKAR att se människor ställa sig upp på vänstersidan medan jag ställer mig till höger och de måste vända sig om medan jag hade RÄTT. MOAHAHAHA.

2. väldigt ofta (minst en gång varannan dag) när jag går hem från t-banan brukar jag tänka på hur lätt det skulle vara att stalka mig och ta reda på vart jag bor om en vill förfölja/våldta/mörda/kidnappa mig.

3. när jag ligger och ska sova är ngt av det mest irriterande jag vet ljudet av de tre rödljus som är nedanför mitt fönster. de "tickar" nämligen off sync, så i några sekunder är de i takt, sedan så går den ena lite snabbare så att de glider längre och längre i från varandra tills de "möts" igen. varför kan de inte vara ticka med samma intervall? ska det vara så jävla svårt?

4. när jag tar av mig linserna måste jag tvätta dem med 8 droppar linsvätska och hälla 16 eller 32 droppar vätska i varje kopp, varken mer eller mindre.

5. så fort ngt händer tror jag att det är asmkt värre än det är. när jag får värk i bröstet av stress tror jag att det är kärlkramp, har jag ont i magen har jag blindtarmsinflamation, om jag måste gå på toa lite oftare än vanligt har jag antingen en njursjukdom eller seretonint syndrom (allergi mot en av mina mediciner)/kronisk tarminflamation/tarmcancer.... och så vidare. kan förstöra en hel dag att behöva oroa sig för sånt.

6. när jag åkte hem från klassfesten stod det en vodkflaska på golvet där jag satte mig. den välte under färden, och jag råkade se att det var lite kvar i. så när jag gick av tog jag den med mig. den stor i mitt rum och är extremt tysk.

imorgon blir det cepe, men på måndag ska jag supa. yeah yeah.


snart börjar vuxenlivet. jag är redo.

Greater Than The Sun

igår var den underbaraste dagen på länge.


vaknade vid elva och softade vid datorn. strax efter två åkte jag in till skolan för mösspåtagningen. det var så vackert! kören sjöng, och vår skolkör är verkligen underbar. det var sol (jag stod i skuggan, hehe) och alla var så glada. sen sjöng de i en evighet, och avslutade med "sjung om studentes lyckliga dar" och jag typ MWIHIHI och dog. i finalen sträckte alla upp sina studentmössor i luften och viftade med dem allt vad vi hade. sen tog vi på oss dem. ^^
alla sprang runt och kramade varandra, jag kramade ALLA och var på fett bäst humör. fotade varandra och rebecca och jag fick våran "grupp" att fota i värsta YATTA-stil och så dansade vi runt och sjöng på den. det ägde.

sen var det meningen att jag skule dra till LG, men det var värsta stämningen och jag ville inte lämna den. vi gick och köpte glass på sthlms glass och pastahus. jag tog chokladtryffel+zabaione+äpple/lime, det ägde. sen satt vi i bågen med massa språkade och naturare och drack öl och snackade skit och hade det allmänt kul i solen. helt skönt. jag drack bara en öl, men det var (såklart) nog för att jag skulle få den där känslan "JAG ÄR BÄST I VÄRLDEN!" få värsta energikicken. ja, jag är mest lättpåverkad i stan....

när ölen var slut drog jag in till centralen och köpte min underbara fantastiska väska. den är så fin, så fin. ska inviga den senare idag. expediten var så söt också, jag fick skriva upp min mejl och så för att få reda på erbjudanden och vara lite VIP. så sa de om attj ga fick ngt problem, typ att paljetterna föll av eller så, så var det bara att komma in. så söta!
drog till hemköp och handlade grillmat sen. marinerad lax, haloumi, jordgubbar och två paket marchmallows. BÄST! sen var det dags att dra sig bort till observatorielunden.

när jag kom fram, typ vid fem, var jag helt superhappy. hade mössan på mig (såklart!) och kramade alla och var helt lycklig. vi klättrade rakt uppför backen (ja! sant! backen i observatiorielunden! helt HARDCORE!) och tog en grillplats. sen satt vi bara och mös och grillade och käkade massa god mat. det var SJUKT mycket folk där, kan inte ens nämna alla.
kom förbi ett par hemlösa också som typ inte ville gå därifrån och snackade med oss i en evighet. det var lite skumt. vi gav dem mat och bullar och pantflaskor.

sida, min iaidotränare, kom förbi en stund också och berättade bästa nyheten: MITT SVÄRD FINNS I SVERIGE. DET HAR KOMMIT OCH LIGGER PÅ POSTEN. det äger så tokmycket att jag bara vill DÖ! det betyder typ att nästa helg måste jag TOKSY iaidokläder, för att ha dem klara. jag blev så jävla lycklig! MITT SVÄRD! =D

sen hände typ massa saker, som att vi såg två personer som hade vattenpip som disa slumpmässigtvar bekant med och så satt vi och räkte. folk klättrade i träd, jag lekte med kazys hund izzy (ISILDUR! XD) och allt var bara.... fint. vi mös och sjöng lite sånger och snackade skit.


kom hem och somnade som en stock. fan vad fina alla är. gud vad jag kan vara lycklig för att jag har såna vänner som jag har.


dags att sluta skriva. måste baka klart mina muffin. chokladmuffins med bitar av hallonchoklad i, chokladglasyr och hallon på toppen. sen bär det av till klassträff. det blir nog också mys.

idag blev precis så fin som jag trodde.


efter skolan for jag in till stan för att hänga lite, kika på skor och kolla efter klänningstyg på ohlssons.

gick in på SOUK (nya gallerian som ligger där debenhams låg) för att glo på top shop, och av en slump ramlade jag rakt in i världens sötaste och underbaraste lilla väskbutik. det var magiskt, och kärlek vid absolut första ögonkastet.

tog såklart bilder på underverket, som f.ö. heter "nothing but lollipops":
http://pici.se/?47415

mina första kärlekar:
http://pici.se/?47416
http://pici.se/?47417

har redan sagt detta en miljon gång, men nummer två åker med mig hem imorgon, i svart variant. jo, så blir det. LOVAR! älsk.


på väg till ohlssons stötte jag ihop med disa och stan. stan påstod att jag nästan sprungit på honom vid t-centralen, men att han inte ropat för att han inte var "säker" på att det var jag. TROLIGT STAN! berättade för dem om väskorna, men de skulle till nån park och spela pokemon diamon. lol. ^^


gick in på ohlssons och letade tyg. hittade inte det jag ville ha. =/ ska nog åka ut till sickla på lördag. men jag såg massa fina tyger, bl.a. ett svart med vita broderade kronor som jag vill ha av för att köra en kjol eller jsk. men det var dyrt, 169kr/m. har även bestämt för att köpa lite sånt pälsigt hjärtmönstrat vitt tyg för att ha som krage och kan på en eventuell vit kappa.

åh, all planer.... och det kommer bara fler och fler, liksom. men när jag blir ledig kanske jag får lite tid att sy ändå. mtp att jag har upplägg till fyra-fem klänningar, två kappor och en massa tillbehör (underkjolar/bloomers) så känns det som att jag har att göra. =D


iaf, efter ohlssons ringde jag upp disa, och hon och stan var i kungsan. jag joinade dem och satt och snackade massa skit medan de spelade pokemon. ^^ det var soft. fint väder, vackra blommor.... plus att jag är sjukt stolt över att jag faktiskt gjorde något sådant spontant, borde testas oftare.

sen drog jag med dem tillbaka till "nothing but lollipops". vi sprang in i olivia på vägen, och hon hängde också med. disa typ älskade hon också. tror jag? ^^ALLA MÅSTE ÄLSKA! =D


nu är det typ sluttjatat för idag. ^^ läs min novell en bit ner! den är bra! =)

summer -speedy mix-

08.13
behovet av en ny underkjol är minst sagt trängtande. seriöst, min nuvarande sjunger verkligen på sista versen. synd, eftersom jag haft den i ca ett halvår (syddes till uppcon 07 i oktober). och i och med detta behöver jag verkligen, VERKLIGEN, sy ett par bloomers för att skydda nästa kjol. jepp. bloomers. få typer av underkläder har gjort sig förtjänt av namnet ”underbyxor” på samma sätt som bloomers.

men herregud, nästa gång jag lägger 20+ arbetstimmar på ett plagg vill jag nog att det ska hålla ett tag. och jag har tyg och allt hemma, så egentligen är det ju bara att köra.... bara jooobbigt, typ. måste göra mönster och skit.


och helgen ordnar sig mer och mer. nu blir det såhär:
fredag: mösspåtagning (i lolitaoutfit?), dans på netgame samt iaido på kvällen. på lördag vet jag inte, förmodligen pluggning och kanske lite sömnad (bloomers?). strök mig från dressyrtävlingen till förmån för mötet för det ÄR så pass viktigt. och på måndag blir det lkpg med fest för BÅDE bobbi och erik.

gbg blir om tre veckor istället, och jag kan nog inte säga tillräckligt hur bra det känns. det blir longboard, liseberg, sockervadd och shopping - det är UTLOVAT. kanske filmtittande och allmänt mys också. det blir bra i vilket fall.

det känns faktiskt bra. grillningen kommer bara bli jobbig om jag känner mig själv rätt och jag VILL träna. jag gör det jag vill för en gångs skull, inte det som förväntas.


sömnadslistan för närvarande:
hakama+gi (AKUT VAFAN! svärdet kommer om en vecka typ =/)
svarta bloomers
svart underkjol
avslutningsklänning
vit underkjol
vita bloomers
vitgrön sweet loli-klänning

den vitgröna sweet loli-klänningen är ett relativt nytt tillskott och jag har en del riktigt bra idéer. fan, det här med lolita, det bara slukar mitt intresse mer och mer. ^^ och mina pengar. =/

men det är lika så bra att börja jobba på det nu, för om det blir japan blir det lolita på heltid. efter den vita klänningen är det cosplaydräkt, en helsvart loli-klänning och sen är det dags att börja tänka på kappan. men jag sätter inte upp dem än, för det känns helt enkelt bara onödigt. jag ska inte ha för mycket i huvudet.


nu är det emellertid dags att fixa mig i ordning. loli idag. <3




13.57
jag har fått mkt komplimanger. själv känner jag mig fett kek.

jag vill klä upp mig oftare så att det inte blir värsta ena dan jeans och t-shirt och helt osminkad, andra dagen uppklätt till tusen med röda läppar och sotiga ögon.


i alla fall, jag ser fram emot mina syprojekt. älskar att sy. älskar att skapa saker med händerna. saker som jag kan säg: det har har jag GJORT om. min idé, min design, tygval, etc.. och så blir det fint också. det är det enda estetiska jag kan.


längtar mer och mer efter sommaren. nya klänningar, promenera med parasoll i solen, lov... eller arbetslöshet iofs. imorgon ska jag lämna in mitt CV också, så kanske jag får jobb. måste börja söka ordentligt nua fråga sofia var hon sökte, få lite idéer. annars söker jag väl typ i mitt närområde. ica och konsum i skarpnäck och bagis, typ.

men avslutning och arvika i juli blir fint. sedan jobba jobba, lämna papper och så är det inte långt kvar till april och då jävla får vi hoppas att allt har klickat.


kom på att jag ska hem till en klasskompis på knytkalas på lördag också. nicu. ska bara stora chokladmuffins med chokladglassyr och chokladbitar på.


kom på att jag antagligen måste sy en specialunderkjol till min vita klänning också, för den kommer ha så konstig skärning i fållen. men det kommer bli värt det.




allting klickar. skolan är slut snart, inte mycket kvar. jag slipper. för första gången på tolv år slipper jag PRESTERA. bara vara. tjäna lite pengar, ha lite KUL. göra saker jag VILL göra, inte bara sånt jag måste. mindre ångest, mer sol, mer skratt.

tiden innan japan ska förvaltas på bästa sätt, tro mig.

Mayfly

The night has fallen over the northern plains. A warm breeze creeps over the grass, making a soft rustle. In the faint light you can still see the contours of cattle grazing in the meadows. If you listen closely, you can hear the sound of their jaws and the small steps they take as they work their way through the grass. As we watch them, the break of dawn creeps closer. The horizon starts to shift in colour, so slowly that we don’t notice at first. Lighter blue is followed by shades of yellow and oranges, until the first rays from the sun breaks through.
As the new light creeps over the grounds our eyes begins to grasp more than the hordes of cows, still occupied with eating. Out attention is drawn toward a stream of water, following the outlines of the fence. As we come closer to it, we notice that something is about to happen. The waters surface it crawling with tiny, tiny caterpillars. Some is swimming around slowly; others are just fleeting with the slow stream. We close in on one of them, who is somewhat twitching and moving about eagerly. As the sun rises we se him clearer and clearer.
Suddenly something happens. The back of his little body is almost swelling, and suddenly there’s a crack. As it widens it spreads into several tiny rips in the thick skin of the little insect. Something is emerging. What is it? We can’t yet tell. And then, in the soft morning light, a small new body emerges. Six tiny legs take their first steps as they shake of the rests of the former skin. Holding up the new body, shimmering in tones of light green, they take rest upon its former self. Slowly, the small wings are erected, almost transparent save for the small veins running through them. A small shake with the new joint, to get them kicking, and then, in a blink of en eye, we’re off!

What a new beautiful world this is! So much to discover, and so little time. Hovering in the air, carried by the winds, and under us other caterpillars are transforming into new forms and joining us in our flight. Flying together feels so great, gliding past each other. Observing the others carefully, searching for something. What we don’t know, but we’ll know it when we found it. We’re sure.
The shadows are still a bit tall, but the sun is now fully visible, covering everything is its warm glow. The cows on the meadow next to our home waters take the opportunity to rest themselves. Everywhere, nature is waking up and coming alive. Birds are singing and various other insects are flying off to catch a meal. A normal day it seems, but this day is special. This is our day. The day we’ve lived all our life towards. This one day of freedom and joyfulness!
Continuing our search, we fly about this little river. In the hordes of flies gathering on the same small area, it’s hard to see anything at all with our small eyes. So much entices our attention. Look at the grass! So green! And how tall the straws are, like a wood compared to our size. And the real woods! Taller than anything we could ever grasp, filled with darkness and dangers. Birds, circling about, we somehow know we must look out for them. Oh, so much to examine, to keep track off, to remember and to just look at.

Following the water downstream we’re surprised by the rich colours of nature. The summer is in full bloom, great hoops of dazzling flowers can be seen everywhere along the bank. Cruising right over the water surface, we’re enjoying the cooler air and small, refreshing drops of water. Suddenly we become wary of something moving under us. Quick our wings flap to gain height for us, before we have a clear outline of what that was. And then, something dark and huge breaks through the water. A mouth big enough to serve as housing for tens of us when we where still larvae, eyes with pupils that omits not a single glimpse of light. Its smooth streamlined body glitters in green and black. And there, someone who wasn’t as lucky as we were is dragged into the darkness, never to be seen again. Although we don’t really understand what happen, something about it makes us shudder and we gain some altitude again.

A little fly swishes past our eyes, and something about it hits off in our head and we just Know. It’s her. Have we ever encountered such beauty? She’s so delicate. Her little body, almost transparent, her wings invisible as she flutters them seemingly without effort. We follow her, must catch up with her, must call out to her. And as we call, she responds.
Such happiness! Have we ever felt anything like it! Suddenly our sight feels narrowed down to the few centimetres that are her. The world, which seemed so irresistible a second ago, fades away as we glide up beside her. A shared glance into each others eyes and we’re off. Together tumbling through the air in a dance that seeks in all ways to express what we feel. Looping, spiralling, doing everything we can to attract attention and show off our inherited abilities. This day that belonged to one of us is now shared completely.
The sun already hangs low and the time has now come. Gently we grasp our tiny arms around her and begin the real dance. Unified we are thrown through the air by the winds. So much to express in this little moment, when our Love seems like the most beautiful moment ever behold in the history of time. The only wish we’ve ever had, and it’s reaching it fulfilment second by second. Oh, dread the moment when this is over! Too short-lived it will surely be, this love that should live on for eternity.

As we reach completion we know we must depart form each other. Letting go, we watch after her as she lower herself towards the water. Sadness creeps over us, because we somehow feel we won’t ever see her again. The sun is about to set, and we already feel tired. Hovering about in the reed we feel how exhausted we are. A whole day of just flying, no wonder the wings feel stiff and aches. Coming to rest on a little straw, the darkness slowly falls again. A few sunrays fall through our transparent wings as they rest upright. The songs of crickets are heard throughout the plains, and it slowly becomes our lullaby. To finally get some sleep, feels like the only thing to wish for this late at night.

The tiny little creature slowly falls asleep on its little straw. We stay to observe only for a few minutes more. All life is coming to rest, as the sun descends behind the horizon again. The small breathing movements are coming slower and slower to this little body, and with the last rays of the sun, the mayfly goes to his rest as its remains slowly loses its grip on the straw and floats down to the water surface again.
The night has fallen over the northern plains. A warm breeze creeps over the grass, making a soft rustle. In the faint light you can still see the contours of cattle grazing in the meadows. If you listen closely, you can hear the sound of their jaws and the small steps they take as they work their way through the grass.

bara en liten pryl jag skrev till skolan. vill jättegärna ha kritik, så utnyttja kommentarsfunktionen för allt vad ni är värda! ^^

CHALLENGE

fick denna från fiona:
Regler: varje spelare börjar med att skriva sex sanningar/egendomliga saker om sig själv. Bloggaren som blir tagen ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg o samtidigt ange reglerna för spelet.
Slutligen väljer bloggaren fem nya bloggare och gör en lista av deras namn.
Efter det gjorts skriver han/hon en kommentar i deras gästböcker för att låta dem veta att de blivit antagna i utmaningen.

jag blir alltid knäpp av sånt här, för jag vill berätta massa hemliga saker men så pallar jag inte.
IAF!


1. jag måste ha persiennerna neddragna när jag byter om och är i morognrock i mitt rum, för jag tror att de som bor tvärs över gatan kikar in i mitt rum. jag brukar även peka fuck you ut genom rutan innan jag drar ner dem, eller vinka lite random åt ev. smygkollare.

2. jag har två kroppsliga "fobier", eller saker som jag skulle DÖ AV om de hände min kropp. första är att bli tjock (i dagsläget att väga över 60kg), andra är att få hängiga bröst. nummer två har lett till att jag i princip ALLTID håller en arm under mina bröst om jag har pyjamas eller ngt och inte bh.

3. jag är mkt mer kramig än jag ser ut/beter mig, och uppskattar närhet och kramar väldigt mycket. anledningen till att jag är bitchig och typ aldrig tar initiativ till sånt är för att jag tror att folk som rör mig blir smittade och äckliga, och det vill jag inte.

4. jag har typ dödat en kyckling när jag var runt 10 år. jag höll den i handen och tappade den på marken. jag grät i flera veckor sen och tyckte allt var mitt fel.

5. jag skötte en get i tre år under mellanstadiet. när jag senare åkte på ett kollo och hon en av en slump hade sommarsemester där så tyckte hon om mig så mkt att om hon fick vara lös så följde hon efter mig som en hund. fast med långsamma getsteg.

6. jag har faktiskt några GB hentai på min datorn, men ni får fan itne veta hur många eller vad för sort. :P

timing

timing suger.

som den här helgen, om en vecka. ALLT händer. SUXXORS.

fredag 27/4: mösspåtagning på eftermiddagen
fredag 27/4: bobbis födelsedag (18) i lkpg. vi ska supa ner honom och ha fett kul.
fredag 27/4: joycon här i sthlm med alla musikspelisar. grillining grejer hela natten.
lördag 28/4: liseberg öppnar i gbg, och det är danstävling. clei har t.o.m. erbjudit sig att betala min biljett om den går på under 200kr.
söndag 29/4: dressyrtävling i stallet igen 12.00. ska förbättra mitt resultat och få typ över 50%.
söndag 29/4: möte med domokon 13.00. konventets framtid ska diskuteras och det är ett skitviktigt möte.
måndag 30/4: återigen fest i lkpg, den här gången för erik som fyllt 19

plus att jag verkligen BORDE gå på mina träningar 27e och 30e, för jag har missat fem gånger på raken nu och mitt svärd kommer vilken dag som helst nästan.

för att inte nämna att jag måste SKYNDA att sy mina hakama och min gi, betala iaidolägret i slutet av maj, och en miljon saker typ. sen måste jag börja sy min avslutningsklänning också.

men de sista sakerna är gentligen hlet orelaterade. en det är bara grejen att jag KOMMER missa massa saker jag vill göra, bara för att allting ska vara samtidigt. jag hatar sånt. jag vill inte missa saker, jag vill vara med på typ allt som är kul. >.<>

det värsta är att jag t.ex. egentligen hellre vill gå domokonmötet för att det känns viktigare, men tävlingen har jag ingen chans att "ta igen" och därför känns den "principiellt" viktigare.
lkpg på fredagen har varit bestämt i över en månad, och det BLIR kul, men jag vill inte missa JoyCon, plus att alltihopa sammantaget (lkpg på fredagen, tbx i sthlm på söndagen) gör det helt värdelöst att ens försöka åka till gbg, som nog är det jag känner för typ allra mest.

så, sammanfattningsvis kommer jag inte kunna göra nånting jag vill göra, utan bara saker som jag "vill" men som är andrahandsval i jämförelse med det jag verkligen vill.

känns så.... dåligt.

aggressiva

jag får aldrig kommentarer på mina mer negativa inlägg.

skönt.

dags för ett till då.



på senare tid får jag mer och mer känslan av att folk i min omgivning inte riktigt fattar hur det ligger till min situation. som utgår från sig själva, hur de mår när de mår dåligt, och sen tror att det är samma för mig.

WRONG BITCH

att jämföra psykisk sjukdom med att må dåligt är som att jämföra en lätt lunginflammation med cystisk fibros. det går helt enkelt inte. det ligger inte på samma parametrar. en människa som bara har "lunginflammation" har t.ex. lyxen att kunna sjukskriva sig någon vecka och sedan vara tillbaka som vanligt. om jag sjukskrev mig varje dag som jag kände mig dålig skulle jag inte göra något annat än att sitta hemma.

det värsta, som jag känner, det är att i och med att jag mår dåligt alltid så saknar jag möjligheten att agera på min sjukdom. en människa som mår dåligt ibland men som kommer ut ur det efter några dagar/veckor är uthärdligt. speciellt om det finns en orsak till måendet. då kan en stötta sin vän tills hen mår bättre. en människa som mår dåligt varje dag utan synbar orsak och som har små eller inga chanser att bli märkbart bättre inom det närmaste halvåret/året blir snart outhärdlig.
jag tvingas därför att dag efter dag agera precis som om jag vore som vem som helst. jag döljer min ångest, agerar inte på mina impulser och försöker vara en acceptabel människa. som tur är har jag mediciner som hjälper mig med det, då jag inte klarar den bördan själv.

att jag inte kan agera på min sjukdom gör egentligen inte så mycket, för det hjälper mig själv att må bättre och distraherar från destruktiva tankar och känslor. det som stör mig mer och mer är att folk tycks tro att bara för att jag BETER mig normalt så ÄR jag normal. återigen: WRONG BITCH.

å ena sidan hatar jag att bli särbehandlad. att vara den som behöver tas hand om, tas extra hänsyn till och som måste behandlas som glas. å andra sidan så leder en "normal" behandling av mig oftast raka vägen till en liten till medelstor ångestattack. så det funkar ju inte heller. och ärligt talat så föredrar jag att vara i miljöer där jag mår bra.

den främsta orsaken till att jag mår dåligt är att jag får ångest av något så flummigt som att existera i ett sammanhang. det betyder ungefär att jag får ångest av ALLT. framför allt handlar detta om sociala sammanhang, eftersom det är dem jag är mest ovan vid. att vakna på morgonen ger mig ångest. att prata med människor ger mig ångest. allting som gör mig medveten om att jag finns till, lever och existerar ger mig ångest. eftersom jag lever och existerar mest hela tiden så får jag alltså egentligen inte ångest jag HAR ångest. allting som hjälper mig att glömma min existens är distraktion. mitt liv kan sammanfattas som jakten på distraktion.

det ju nästan givet att om ett vanligt sammanhang ger mig ångest, så ger negativa sammanhang mig en ångest som är tusenfalt värre. det betyder i princip att när jag är i sammanhang som jag är osäker på (alla sammanhang) och blir utsatt för negativa kommentarer, behandlingar, etc., så kan inte jag hantera det.
jag är helt enkelt FÖR känslig för andra människor. i en sådan situation räcker det med att något sägs med så mycket som 1% illvilja för att jag ska uppfatta det och ta åt mig. mycket. jag klarar helt enkelt inte av sådant. därför kan jag helt enkelt inte hantera saker som sker när jag umgås med folk. och det är väl det som jag egentligen vill att folk ska vara försiktiga med, även om jag inte kan be någon om det.


åh, jag orkar liksom inte ens förklara. jag blir bara arg av hela grejen. arg, frustrerad och irriterad.

jag är helt enkelt inte normalt funtad någonstans, och det känns som att den enda som verkligen har fattat det är typ jag och min terapeut. om ens han. jag står inte pall för saker som vanliga människor står pall för, så enkelt är det. och jag kommer kanske aldrig göra det.


ja, och folk som fortfarande inbillar sig att det inte är så farligt, det jag går igenom: vänta tills NI har haft ångest varje dag i sju år, inte orkat leva och tillslut hamnat på en brits på akuten med en slang ner i magen och maginnehållet utspritt på golvet, så kan vi snacka sen.


som sagt, arg är ordet.

homesick

finner inte energi att skriva något dessa dagar.


västerås i helgen var fint och bra. det mesta som händer är fint och bra. alla dessa pusselbitar.

lacking words when nothing but words exist.


och picknick idag, i rålis. och jag tänker att när var förra gången jag kunde säga att jag har Vänner? Riktiga och Fina och Söta Vänner som jag umgås med och som jag faktiskt träffar väldigt ofta? länge sedan. men jag har det nu. jag har massa folk att träffa och ringa och kramas med. det är fint.


biten som aldrig passar in som jag inte ens behöver skriva vilken den är, för det är underförstått.


lyssnar på the cure igen, och fast jag vet att det inte är bra för mig är det precis det som drar mig mot kanten, mot gränslandet.

mother tounge, mother soil.... inget annat känns riktigt lika hemma som det.

1st of A

uppcon vinner lätt pris för bästa aprilskämt i år

http://www.uppcon.se/forum/viewtopic.php?t=1366


seriöst, tog ca fem sek innan jag kom på det. ^^ d.v.d. fem sekunder då jag lyckligt tänkte på ett uppcon utan alla emobarn....


fan.