aggressiva

jag får aldrig kommentarer på mina mer negativa inlägg.

skönt.

dags för ett till då.



på senare tid får jag mer och mer känslan av att folk i min omgivning inte riktigt fattar hur det ligger till min situation. som utgår från sig själva, hur de mår när de mår dåligt, och sen tror att det är samma för mig.

WRONG BITCH

att jämföra psykisk sjukdom med att må dåligt är som att jämföra en lätt lunginflammation med cystisk fibros. det går helt enkelt inte. det ligger inte på samma parametrar. en människa som bara har "lunginflammation" har t.ex. lyxen att kunna sjukskriva sig någon vecka och sedan vara tillbaka som vanligt. om jag sjukskrev mig varje dag som jag kände mig dålig skulle jag inte göra något annat än att sitta hemma.

det värsta, som jag känner, det är att i och med att jag mår dåligt alltid så saknar jag möjligheten att agera på min sjukdom. en människa som mår dåligt ibland men som kommer ut ur det efter några dagar/veckor är uthärdligt. speciellt om det finns en orsak till måendet. då kan en stötta sin vän tills hen mår bättre. en människa som mår dåligt varje dag utan synbar orsak och som har små eller inga chanser att bli märkbart bättre inom det närmaste halvåret/året blir snart outhärdlig.
jag tvingas därför att dag efter dag agera precis som om jag vore som vem som helst. jag döljer min ångest, agerar inte på mina impulser och försöker vara en acceptabel människa. som tur är har jag mediciner som hjälper mig med det, då jag inte klarar den bördan själv.

att jag inte kan agera på min sjukdom gör egentligen inte så mycket, för det hjälper mig själv att må bättre och distraherar från destruktiva tankar och känslor. det som stör mig mer och mer är att folk tycks tro att bara för att jag BETER mig normalt så ÄR jag normal. återigen: WRONG BITCH.

å ena sidan hatar jag att bli särbehandlad. att vara den som behöver tas hand om, tas extra hänsyn till och som måste behandlas som glas. å andra sidan så leder en "normal" behandling av mig oftast raka vägen till en liten till medelstor ångestattack. så det funkar ju inte heller. och ärligt talat så föredrar jag att vara i miljöer där jag mår bra.

den främsta orsaken till att jag mår dåligt är att jag får ångest av något så flummigt som att existera i ett sammanhang. det betyder ungefär att jag får ångest av ALLT. framför allt handlar detta om sociala sammanhang, eftersom det är dem jag är mest ovan vid. att vakna på morgonen ger mig ångest. att prata med människor ger mig ångest. allting som gör mig medveten om att jag finns till, lever och existerar ger mig ångest. eftersom jag lever och existerar mest hela tiden så får jag alltså egentligen inte ångest jag HAR ångest. allting som hjälper mig att glömma min existens är distraktion. mitt liv kan sammanfattas som jakten på distraktion.

det ju nästan givet att om ett vanligt sammanhang ger mig ångest, så ger negativa sammanhang mig en ångest som är tusenfalt värre. det betyder i princip att när jag är i sammanhang som jag är osäker på (alla sammanhang) och blir utsatt för negativa kommentarer, behandlingar, etc., så kan inte jag hantera det.
jag är helt enkelt FÖR känslig för andra människor. i en sådan situation räcker det med att något sägs med så mycket som 1% illvilja för att jag ska uppfatta det och ta åt mig. mycket. jag klarar helt enkelt inte av sådant. därför kan jag helt enkelt inte hantera saker som sker när jag umgås med folk. och det är väl det som jag egentligen vill att folk ska vara försiktiga med, även om jag inte kan be någon om det.


åh, jag orkar liksom inte ens förklara. jag blir bara arg av hela grejen. arg, frustrerad och irriterad.

jag är helt enkelt inte normalt funtad någonstans, och det känns som att den enda som verkligen har fattat det är typ jag och min terapeut. om ens han. jag står inte pall för saker som vanliga människor står pall för, så enkelt är det. och jag kommer kanske aldrig göra det.


ja, och folk som fortfarande inbillar sig att det inte är så farligt, det jag går igenom: vänta tills NI har haft ångest varje dag i sju år, inte orkat leva och tillslut hamnat på en brits på akuten med en slang ner i magen och maginnehållet utspritt på golvet, så kan vi snacka sen.


som sagt, arg är ordet.