One Last Dance

idag var en så sjuk dag.


vaknade vid ett. typ vid tre kom jag på att jag måste skynda mig med fionas present. letade igenom hela källaren och klädkammaren efter vadd som jag behövde, och drog upp vår gamla symaskin (mamma har dragit med den nya till muskö).
som tur var tog det inte alls lång tid att sy ihop presenten, kanske bara nån halvtimme-timme. blev väldigt nöjd.

sen skulle jag såklart slå in presenten också. en bra med kärlek till skor är att jag aldrig saknar kartonger. =) gjorde en grej som jag alltid velat pröva, och slog in locket och lådan separat, så att det blir som i såna fina amerikanska filmer där de kan öppna på lovet utan att riva sönder pappret. sen slog jag två varv med grönt band om, och ritade massor av hjärtan med glittegelé. ritade ett löv också, för momiji betyder ju som bekant lönn. =)
och ja, det tog typ dubbelt så lång tid att sla in det där jävla paketet som att göra själva presenten. =(

paketet <3

slängde på mig lite kläder (med betoning på lite!) och mitt nya diadem med sorgeflor och åkte in.fiona fick presenten, en grön hjärtformad kudde i pälstyg. hon ska krama den när jag inte kan krama henne, är det tänkt. kom lagom till freeplayen. klarade min challenge, da roots expert. lallade runt som vanligt. skåne var där i form av emilia och jaite, det var trevligt. kände mig svimmig och snurrig. åt gifflar, melon och drack massor tills det gick över.



hela dagen var sjuk. fionas sista och det låg bara en så grym stämning över det hela. jag fick dansa första låten i hennes sista cred med henne. när hon valde ROM-eo & juli8 som sista låt och skrek till jadde och frågade om han bangade höll jag på att börja gråta. det var så jävla.... jag kan inte förklara det.
sen fick jag en penna. en liten idiotisk röd blyertspenna med schweiziska kors på. och jag kan inte förklara varför, men det var bara droppen. bara satte mig ner och grät och skakade och fattade inte någonting. maskinerna var nersläckta, de flesta var redan utanför dörren och det var dags att stänga för dagen. för alltid för fiona. kändes det som. jag bara grät och grät och fiona kramade mig och grät också. stod och höll om mig och jag visste inte. jag ville bara skrika att hon skulle stanna i sverige, stanna för alltid. men jag vet ju att det inte går.


sista dansen, kramar utanför, och så hela gänget samlat (nästan).

vi hängde utanför och stan, olivia och mattis kom. sen skulle vi gå ock käka, och mötte giwen på vägen. slutade med att vi gick till lekparken och härjade, samt tog gruppbild på en stoooor bil som svajade. lekparken var så high tech! det fanns ett elektroniskt spel och massa greje som aldrig fanns när jag var liten. så himla kul! vi försökte rå rekord på spelet genom att vara nio personer med varsin platta, men vi fick typ bara 75p eller nåt. =( världsrekordet är tydligen 136 eller ngt. JA. det finns ett världsrekord.

hur många musikspelare får du in i en bil?, stan gör en gif made of win (jag filmade!), och alla approvar snurrhjulet, speciellt fiona

vi gör vad vi kan bäst, HÄRJAR, stan vill ha maskinrekord på spelet, och jag trodde att sara skulle åka i vattnet när skylten gick av. den höll.


sen drog vi nästan tillbaka till netgame, till en pizzeria. satt och snackade och käkade ett tag innan vid drog mot t-banan. hoppade på tåget mot centralen allihopa (utom typ... mei), och sen var det bara det värsta. fiona spenderade vägen från rådhuset till centralen till att säga hejdå till dem som skulle gå av då. så kom stationen.
fiona bara grät och grät och grät. yugge, lemming, mattis, stan, sara och lina hoppade oav och stod seriöst precis utanför dörrren. de kramades genom dörren tills den stängdes i princip. sen stod tåget kvar. den stod kvar i en evighet. fiona bara grät, och jag höll om henne så gott jag kunde. utanför stod alla kvar, gjort hjärttecken med händerna, vinkade och såg helt gråtfärdiga ut allihopa.
det kändes som det mest hjärtslitande jag någonsin varit med om, när dörrarna öppnades en gång till, fiona fick en kram till, de stängdes och tåget åkte. och jag bara visste att det här var sista gången hon såg dem på så länge att det inte är någon tidsperiod en kan greppa. och så bara gled vi iväg från dem.

vi som var kvar steg av vid slussen och skulle säga hejdå där. jag visste inte vad jag skulle säga. jag smög ner min nya gröna svamp-pin i hennes väska när vi kramades. ska skaffa en ny så att vi kan ha likadana. sen.... så bara gick hon. försvann ner för trappan till bussarna när skarpnäckståget rullade in. och det kändes som att jag inte fattade nånting. vadå åka hem? hallå+ jag ska till netgame imorgon, klart hon kommer vara där. hur kan hon INTE vara där? och nästa vecka och veckan efter det och alla veckor som är kvar. hur skulle hon kunna försvinna? det går ju inte.


jag vet inte hur det var på netgame innan fiona, för vi började hänga där ungefär samtidigt. men i mina ögon så är det hon som mer än någon annan liksom.... hållit igång allting. tagit det till en ny nivå. med ema-fredagar och kakor och våfflor. alltid ett peppande ord för nybörjarna, alltid glad, uppmuntrande och kramig. det är inte bara det att hon har varit en fantastisk vän som jag har kännt massa för. det känns som att även om vi aldrig hade blivit vänner, om jag bara sprungit förbi netgame några gånger och inte umgåtts närmare med henne, så hade jag ändå inte kunnat låta bli att tycka om henne.

jag hatar att hon åker. men på ett sätt är det som gör mig mest ledsen inte hur jag kommer ha det. visst, jag kommer sakna henne som fan, inget tvivel om saken. men jag har ändå mina andra vänner som kan hjälpa mig igenom det hela. det som gör allra allra ondast är hur det kommer bli för henne när hon är "hemma" igen. jag ska inte gå in på detalj, för jag vet inte om hon vill att jag ska skriva ut det. men av det jag har fått höra så... mitt hjärta gråter. det känns som att jag vill att hon stannar mer för hennes skull än för mig. för ärligt, jag hade inte brytt mig om hon åkte tills schweiz eller till något annat land eller till andra sidan jorden, så länge jag visste att hon skulle bli lycklig.

det är allt jag vill. att hon ska vara lycklig. och nu kommer jag inte på något sätt kunna se till att hon blir det, eller hjälpa henne på något sätt. det gör mig helt förstörd.

precis så som jag ska minnas dig.
ända tills nästa gång vi möts.

i mitt hjärta för alltid, darlig. tvivla aldrig.