never ending story

nyligen hemkommen från arlanda.

först visste jag faktiskt inte om jag skulle åka. jag tänkte att det skulle bli för jobbigt, för det var så jävla jobbigt i tisdags, och speciellt i onsdags också. men jag visste att jag nog skulle ångra mig om jag inte åkte.

försov, såklart, och kom jättesent till allting. fiona hade ju skrivit terminal 5, så det var dit jag åkte med arlanda express för att försöka fånga henne. tågresan var hemsk. lyssnade på sigur rós och halvgrät. njósnavélin kommer att vara förstörd för alltid, samma sak med e-bow. fram kom jag i vilket fall, och sprang omkring och letade i säkert 20 min innan jag kom på den brighta idén att gå till informationen. de upplyste mig om att flight 4U8225 skulle avgå från terminal 2, inte 5, och först 12.40, inte 11.00 som jag trodde.

tog en buss bort till terminalen, hittade flighten på typ två sekunder, och gick bort mot de anvisade incheckningskassorna. och så stod hon där. såklart. fick massa massa kramar och så pratade vi en stund. massa problem med incheckningen, för typ alla hade övervikt. hennes värdföräldrar gick, men jag följde med till gaten. sa några saker som jag hade velat säga, och sen var det dags. stannade kvar ända till hon passerat in genom säkerhetskontrollerna.


jag hade ju tänkt att det skulle bli hemskt och vidrigt och allting, men det var det inte. efter att jag träffade henne så fällde jag inte en enda tår. det kan låta konstigt, men när jag gick därifrån så kändes det på ett sätt bra. det känns inte längre som att allt kommer att bli misär och vi aldrig mer kommer ses.
dels så känns det som att min tro på fionas inneboende styrka har övervunnit min rädsla. det känns som att hon kommer att klara sig. dessutom kommer jag att åka över snart, kanske redan i höst. så fort jag får jobb. flygbiljetter kostar inte mycket, det kommer vara lätt att ordna.

det är inte början till slutet, det är bara slutet på början.


fortsättning följer....