WATASHI NO KATANA

01.30
yep. it's DECIDED! fick prisuppgifterna idag, och la en beställning minuten senare. om fyra-fem veckor har jag det i min hand: mitt alldeles egna iaito. med alla customs jag ville ha, inkl. svart same och allting. tsuban, tsukan, fuchi-kashiran, menukin.... allt. ALLT.

jag är så jävla glad. ändå är det bara ett mikrogram av den lycka jag kommer känna när det är i min hand och det är MITT.


f.ö. har jag kommit fram till att det skrivs alldeles för lite om ridning i den här bloggen.

jag tror inte folk riktigt fattar hur mycket jag faktiskt älskar hästar och ridning. liksom. det finns mycket jag gillar. iaidon, dansen, japan och allt som har med det att göra.

men jämfört med känslan av sitta på ett djur som är tio gånger tyngre än en själv, och få det djuret att inte bara lyda ens kommandon, utan även göra det villigt. att sitta på en häst om vill arbeta för en, när hästen och du vill samma sak. det finns ingenting jag känner till som kommer i närheten av det. det händer så sällan på en ridskola, men när det händer.... då spelar det ingen roll att ridningen äter upp alla mina sparpengar eller att jag hälften av gångerna går från lektionen med missnöjda svarta tankar.

jag menar, titta på en häst från marken. tänk på hur vackra de faktiskt är. så mycket större och starkare än vi. om en häst jag satt på fick för sig att skita i mina kommandon och bocka av mig, skulle jag ha en chans då? knappast. ändå så lyder de oss. de finner sig i att bli sadlade och tränsade och ridna av människor som inte är av deras art eller slag.
varför? för att de litar på oss. och för mig är det så mäktigt att jag knappt vet om något större. de sätter hela sin tro och tillit i oss, som människor. att vi ska ta hand om dem, mata dem, se efter dem på bästa sätt. för detta uppoffrar de sig och arbetar för oss.

jag kan faktiskt aldrig förstå sådant. jag kan aldrig sätta min tillit till någon människa på det sättet. men jag kan det med hästar. jag vet precis var jag har dem. jag vet hur jag ska vara. vet att om jag är konsekvent kommer de vara konsekventa tillbaka. de är så öppna och ärliga. visar direkt när något är fel.
genom ridningen får jag uppleva det som jag alltid saknar i alla andra sammanhang: tillit. gemensamhet. samarbete. det är precis så det är där hästen och jag förenas.
det är liksom större än vad som egentligen går att beskriva.


en av mina största sorger när det gäller japanresan är att jag nog inte kommer att kunna rida under min vistelse där.


när jag kommer hem ska jag omedelbart söka upp en bra ridskola och försöka skaffa medryttarhäst.

det första jag ska göra när jag fått fast psykologjobb är att ta ett lån och köpa en fin häst. jag tror det, i alla fall. eller okej, det kommer nog dröja ett par år. men när det väl sker. att komma till ett stall och se ett mörkgrått huvud kika ut ur en box och veta att det var mig det spanade efter, för att sedan rykta av sitt lilla monster och ge sig ut på en skogstur ett rida lite dressyr.... det är liksom mer än lycka. det är min bild av paradiset.