put the I back in life

igen.

kommer inte ifrån känslan av.... mig själv. det är sanningarna som gnager om nätterna, i alla falla de sanningar jag valt att kalla mina egna.


livet, vad hände med det? sanden rinner vidare.


jag är inte så bra på det här som jag skulle önska, och ändå kan jag inte säga vad jag gör fel. bara den eviga glasväggen som hindrar mig från att faktiskt KÄNNA vad jag håller på med. men den måste vara där, so it's all good? nej.

önskar att jag kunde känna något på riktigt. varför står jag på LG och hoppar hysteriskt upp och ner och fnittrar när min hjärna bara upprepar "vad i helvete håller du på med nu?" och jag kan inte stoppa det. vare sig fnittrandet eller tanken. samma sak nu ikväll då jag pangade i väggar och dörrar och skrek av ilska. but what was it all for? vet inte. efteråt är jag ändå bara tom. tom tom tom. känner ingenting alls. ångesten tar över igen, och jag bli ensam i mitt skal. besviken, men på vad?


jag vet vad som väntar bakom en hög av splitter och jag vet att jag inte vill dit. inte egentligen. jag skulle önska att jag klarade steget, men jag känner mig själv för väl. i alla fall det jag jag vill kännas vid.


som om jag inte alls är jag utan en liten liten människa som sitter i mitt bakhuvud och kontrollerar min kropp likt en EVA-pilot. och styrningen är så fint och kroppen gör precis allt som den piloten vill, men synkroniseringen är inte 100% och allt blir falskt, fult fel och inte det som menats från början.


jag undrar varför jag skriver det här. kanske i tron att ändå ingen läser. jag har ju faktiskt ingen aning om vilka som läser. skrev jag det här i min dagbok på helgon vore det mycket mer som att "nu berättar jag det här för er, jag vill att ni ska läsa det här". här är det som att jag bara skriver det och den som råkar gå förbi och plocka upp det läser. som en metro på tunnelbanan.


kanske för att den enda som förstår det här är jag. för att det alltid kommer vara så och inte kan vara på något annat sätt. att det är precis den ensamheten jag inte klarar av och kämpar för att bli av med fast jag inte har något hopp om att någonsin lyckas.




kan du komma genom väggen
kan du höra mina ord
kan du lyssna riktigt noga
och sen säga att du förstod

jag är längre bort än du tror