idag är en bra dag. typ. fast jag sket i skolan av ingen anledning alls, vilket gör mig sur. borde gå. vet att jag missar saker. tänkte gå också. bara gjorde det inte. vilket känns helt meningslöst.
måste verkligen ringa min läkare snart. och ta itu med andra saker också. ååååh. jobba jobba jobba. ringa samtal, skriva mejl, och så vidare. listan bara växer, men jag ska klara det ÄNDÅ.
men idag hittade jag mina nycklar, som varit borta sedan i lödrags, plus att jag fick ett USB-minne av KTH. de vill att jag ska börja där. PFFT! tänker jag ICKE. men tackar så mkt för minnet ändå.
egentligen tänkte jag skriva ett långt inlägg om varför det inte fungerar att skärpa sig när en är psykisk sjuk, men jag orkar inte. nöjer mig med att konstatera att jag slutat ta åt mig av eller lyssna på sånt snack. jag menar, det är inte som att jag inte har försökt. det har jag. det gick om möjligt ännu mer åt helvete och ledde raka spåret till min första tablettöverdos. därför vet jag att det inte fungerar
och visst, kan erkänna att jag gett upp tanken på att må 100% bra igen. men det betyder inte att jag har gett upp helt. jag tänker inte låta den tanken hindra mig från att arbeta långsiktigt, ta itu med mina problem och komma så långt jag kan även om det bara är 40 eller 50%. jag ser det till och med som mer positivt att jag sätter upp realistiska mål för mig själv än tar på en uppgift som jag vet att jag inte kan klara.
vi har alla våra egna vägar att gå innan vi når fram, och målet vi når är inte alltid det vi tänkt oss från början.
vi måste ändå fortsätta gå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar