momiji no rabu rabu

okej, nu ska jag, precis som ALLA andra bemanisar ta mig friheten att vara lite lovey dovey. ett extremt jättelång lovey dovey-inlägg. men läs gärna, för jag har skrivit saker som faktiskt betyder något, och som jag har svårt för att skriva. jag har gjort en ansträgning, då kan ni gott göra det också.


hängde skitmkt med syaoran idag. det var så himla nice. han är så nice. visst, vi är inte överens om allt, ibland så lackar jag ordentligt på honom. och visst, ibland märks det att han är tre år yngre än mig och sådär. men va fan. han är min kompis.

kompis.

om någon av er bara kunde förstå hur otroligt svårt det är för mig att kalla någon för det. vilket enormt steg det är. för ni vet, det är en sak att lattja omkring och typ "haha, fan vad jag gillar dig" och seriöst säga "jag ser dig som en vän". jag är inte ens säker på att jag ser syaoran som en vän, men det är det enda ord jag har.

för mig betyder ord som "kompis" och "vän" något mycket mer än att bara hänga med varandra ibland eller gilla varandras sällskap. för mig betyder det att jag litar på den här personen tillräckligt mycket för att kunna säga till den, rakt och ärligt utan vare sig ironi, sarkasm eller skämtsamhet, att jag tycker om den, och att jag även litar på att den här personen kommer att finnas kvar i mitt liv ett tag till. kanske något år eller så. ja, så lång tid, faktiskt. eller, jag vet inte ens om det är lång tid.


grejen är, att det här med andra människor är så oerhört jävla farligt. tycker jag då. att erkänna att en gillar någon, är att blotta sig. det är som att likt en hundvalp lägga fram strupen och säga "snitta här". och jag tror att det är otroligt svårt för andra människor att förstå, även om jag berättar varför.

jag blev mobbad från första klass till nian. inte alltid aktivt, men jag visste alltid ändå. jag är uppväxt med vetskapen att jag är Ful, Fel, Äcklig och ett stort jävla ingenting som helst borde upphöra att existera. under de sista åren i högstadiet kunde jag inte gå utanför dörren utan att folk skrek efter mig, stirrade eller skrattade. jag kunde inte röra mig som jag ville i skolan. jag hade en vän på hela stället, en vän som jag fortfarande har kvar och ser som en av mina bästa.

det enda som varit genomgående i mitt liv är vetskapen om att det är ingen som helst idé att tycka om människor, för de försvinner bara. pappa dog. jag har bytt bekantskapskrets så många gånger att jag tappat räkningen. vänner har förvandlats till mobbare, jag har fått polisanmäla personer som jag tidigare spenderat en stor del av min lediga tid med. folk har försvunnit och inte orkat hålla fast vid mig längre.

för, det är ju mig det är fel på. det har alltid varit så givet. jag har obotliga humörsvägningar, massa tvångstankar som gör att jag inte kan bete mig normalt, jag skriker, är högljudd och irriterande. jag gör konstiga saker. säger konstiga saker. är elak fast jag inte vill. gör allt för att stöta bort folk för att jag är så jävla rädd. använder ironi och sarkasm som en barriär mellan mig och andra.
för i helvete, jag är så fastlåst vid mitt egen perspektiv att om någon påstår sig att seriöst gilla mig så är jag i princip redo att dunka till den människan i huvudet för att slå lite vet i hen.
det går inte att tycka om mig. det är omöjligt.




jag kan inte säga att bemani har tillfört en revolution i mitt liv. jag har verkligen inte förändrats mycket, och jag litar fortfarande inte så mkt på de flesta att jag kan vara mig själv. det förväntade jag mig inte heller.

det som för mig är den största skillnaden med de människor jag börjar umgås med nu är rakheten och ärligheten. många gånger har det varit svårt för mig att ens umgås människor. jag är hyperkänslig mot atmosfärer, och jag känner av om folk är avogt inställda mot mig, även när de inte gör det. men med bemanifolk är det svårt att ens få den känslan. alla är så gulliga och kramiga, och även om det finns mycket skitsnack så har inte jag drabbats av det ännu. dessutom vet jag vilka jag gillar och dem vet jag också att jag kommer att kunna ställa mot väggen om jag känner något från dem. resten ger jag ärligt talat blanka fan i.

till skillnad från många andra kretsar (en del vet nog vilka jag syftar på nu) där elitism härskar och det enda som räknas är att duga i "elitens" ögon, så är attityden här så himla positiv. en blir stöttad från dag ett och alltid påhejjad att förbättra sig, oavsett vilken nivå en ligger på.

det gör inte underverk, men det HJÄLPER. och för mig är sånt mer en guld. det är helt obeskrivligt.