vilja våga

idag fikade jag med en kompis. det är sista gången vi träffas på väldigt länge, för på fredag åker hon till australien och stannar där tills november.

självklart är det jobbigt, men vår relation är ändå lite speciell. vi var bästa vänner fram tills för ungefär ett år sedan då något hände och vi bröt nästan helt med varandra. det är först de senaste månaderna som vi börjat prata med varandra och träffas igen.

det känns så himla underligt. precis när vi håller på att bygga upp en relation så ska hon lämna landet i tio månader. på ett sätt tror jag att det är bra. det är en chans för oss båda att bli ännu mer nollställda till det som hände, och när hon kommer hem så blir det nog lättare att "starta om".


men såklart kan jag inte låta bli att nojja över hur allt ska bli. när vi var vänner hade vi nästan allt gemensamt. vi lyssnade på samma musik, gillade samma filmer, gjorde samma saker. sedan dess har vi utvecklats åt helt olika håll. visst var inte våra gemensamma intressen grunden för att vi blev vänner, det handlade mycket mer om att vi tyckte om varandras personer.

men en del av mig kan ändå inte låta bli att tvivla. för hur fungerar en vänskap när ens samtal mest går ut på att berätta vad för olika saker en gjort på varsitt håll med skilda kompisgäng. när en får mindre och mindre gemensamt? visst kommer jag alltid tycka om henne, för hon är en underbar person. men jag har en annan vän som jag har ungefär samma relation till, och det har slutat med att vi ses nån gång i månaden och fikar/kollar på film.

jag hoppas att det inte blir så med den här vännen också.


fast mest hoppas jag att hon får det helt fantastiskt i australien.