love-mani

idag var jag på terapin, som typ varje måndag.

idag valde jag, som huvudämne, att prata om netgame, bemani, musikspel.se och hur det har förändrat mig som människa.

förra året var så jävla kaosartat. efter massa strul hit och dit förlorade jag en massa vänner och hamnade tillslut på sjukhus för suicidförsök. när jg väl kom ut ur den där historien så hade jag skaffat ett nytt förhållningssätt till mig själv: jag var helt jävla skräckslagen. flr mig själv, för vad jag egentligen var kapabel att göra mot andra människor och mot mig själv. folk i som kände mig då vet i allmänhet att det tog tid för mig att lita på människor igen, men något som tog ÄNNU längre tid och som jag inte ens erkände som ett problem förrän någon månad sen var att jag inte litade på mig själv alls.

det är precis det som är orsaken till alla arga blogginlägg om hur knäpp jag är etc.. jag har varit besatt av att inpränta i alla andra hur knäpp, vidrig och farlig jag är, eftersom jag inte litar på att jag kan skydda andra människor från mina värsta sidor.

nästan hela förra året spenderade jag ensam. jag hade inga vänner utanför skolan förutom dem i linköping. jag umgicks knappt med någon alls, satt bara för mig själv på mitt rum varje dag.

sen kom december. syaoran drog med mig till netgame för första gången. jag var funktionär på domokon. jag började dansa och hänga på netgame flera dagar i veckan. först tänkte jag inget om dem som hängde där. höll mig på avstånd, såg dem mer som bekanta, typ som dem som rider i min ridgrupp eller folk i klassen som jag aldrig umgås med. men de tvingade mig snart att ändra min synsätt. personerna jag träffade där var inte som människor jag umgåtts med innan. de var snällare, positivare, kramigare. jag kände mig inkluderad i deras grupp direkt. jag hängde med dem på olika grejer, som slycon, träffade dem på netgame och allting kändes helt mysko.

till en början blev jag nervös och rädd. jag tänkte att det var bäst att hålla allt så opersonligt som möjligt, hålla folk på avstånd och inte släppa någon nära. en plan som kraschade rätt omgående. det gick ju inte. det var omöjligt att inte kramas, skratta och dansa och ha skitkul. men jag visste ju hur jag var. hur vidrig jag var innerst inne. så jag blev aggressiv, försökte stöta ifrån mig folk på olika sätt, men vågade aldrig gå fullt ut, eftersom jag var rädd för hur jag skulle bli då.


och det funkade ju aldrig att hålla folk borta. jag kan inte själv undvika folk, sluta gå till netgame, eller så. sånt lägger jag på andra. och när ingen annan verkade dissa mig så fortsatte jag gå dit. jag tyckte om dem som hänger där alldeles för mycket.

långsamt började jag inse att jag faktiskt kan fungera ganska normalt. och framför allt insåg jag detta:
jag kan inte låta mina tankar styra mitt liv. ju mer jag pushar bort folk, ju mer jag ska "bevisa" att jag faktiskt är en vidrig människa, desto elakare blir jag. jag blir inte nöjd innan jag hittat var deras "gränser" går, och det vet jag inte förrän jag knuffat dem rakt över kanten och de försvunnit. det är bara en fet självuppfyllande profetia. för om jag inte försöker bevisa något så är jag ju inte sådär elak egentligen, och då finns det inget att skrämma bort andra ifrån.

om jag bara beter mig normal, gör vad jag känner för, freakar när jag freakar men också är mig själv i övrigt, då funkar det ju. och det bästa är att lita på att de människor som gillar mig helt enkelt ser något i mig som jag inte ser. lita på deras uppfattning, att de kan bestämma själva om jag är värd att umgås med.

hade jag aldrig börjat hänga på bemani och netgame hade jag aldrig insett det. då hade jag fortfarande varit fett ensam, inte fattar hur jag någonsin skulle kunna skaffa vänner igen och aldrig kunnat lita på mig. själv litar på mig själv gör jag iofs fortfarande inte, men jag har lite bättre kontroll, och eftersom jag börjat lita på andra igen så hänger ju inte allt på mig heller längre.

det är ingen slump. bemani är speciellt. jag vet ingen umgängeskrets som är lika positiv, glad, peppande och kramig. visst, det är craploads med drama hela tiden, men det märker jag ärligt talat inte alls av lika mycket som allt det positiva.
just då så var bemani precis vad jag behövde. det har hjälpt mig som fan. att må bättre, att fungera bättre, att inse saker om mig som jag inte insett förut.


idag sprang jag ihop med lime efter terapin. vid skanstull kom hans tåg och vi sa hejdå. men jag vågade hoppa på hans tåg av ren impuls i sista stund. hängde med ända ut till akalla och tillbaka. hängde med hanns kompisar lite, köpte kol och tobak till vattenpipa och hade ett jättebra snack på vägen därifrån. helt mys.

för bara någon månad sedan hade jag ställt mig och väntat på skarpnäck som ett dumt fån och antagit att han inte ville hänga med mig mer eftersom han själv inte bjudit in mig. nu bjöd jag in mig själv. utan bemani och det som ni gjort för mig hade det bara aldrig varit ens i närheten av möjligt.

ni är fan så jävla fina. <3