I wanna be part of the human race

idag tänker jag på japan. antagligen för att clei, milk och donkey for iväg för ett par timmar sedan.

tänker på min resa.

på sista tiden har den börjat kännas mer och mer verklig. som att den KOMMER att äga rum. visst svindlar det av lycka. liksom HALLÅ? JAPAN! BO I JAPAN! helt jävla amazing. mina drömmars land och mina drömmars stad. och jag ska BO där. kunna ta t-banan bort till harajuku när jag vill, fika på små tehus, hänga på den lokala arkadhallen....


samtidigt är jag så in i helvetes rädd.

ett helt år. fattar ni hur lång tid det är? hur många jag kommer tappa kontakten med? att när jag kommer hem så kommer så många människor ha förändrats, flyttat och försvunnit? sånt skrämmer mig.

jag har inte haft mycket att hålla fast vid förut. jag hade min bästis karin, några vänner i skolan, och så folk från andra städer som jag i alla fall träffar max någon gång i månaden. det var allt. jag har lärt mig att vänner aldrig kommer gratis. att de kan försvinna när om helst. att det gäller att nästan igla sig fast allt vad en har för att de inte ska glömma en eller strunta i en. nu har jag vänner som jag inte känner så för. som jag faktiskt litar på mer än jag kunnat lita på några människor förut. nu, mer än någonsin, har jag ett liv här. i sverige. i stockholm. jag har så jävla mycket mer som håller mig fast. så många fler människor att sakna.


i april nästa år ska jag frivilligt ta farväl till alla mina vänner och all min trygghet med den enda vetskapen att när jag kommer tillbaka så kommer ingenting att vara sig likt. och jag kan inte ens börja gissa kring hur det kommer att vara.


det blir det mest skrämmande jag någonsin gjort. ändå kommer jag göra det.

- Det finns saker som man måste göra, trots att det är farligt.
- Varför då?
- För annars är man ingen människa...utan bara en liten lort.


för att jag är människa ända in i märgen.